Sida:Biblia Fjellstedt II (1890) 023.jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
Job swarar Bildad Jobs Bok. Cap. 9, 10. 19

26. De äro förgångne såsom starka skepp; såsom en örn flyger till maten.

Förut har Job bewisat sin sak med allmänna exempel, nu bewisar han det genom sin egen erfarenhet.

Grt.: Såsom rörskepp segla snabbt, och örnen flyger fort till rofwet, så äro mina dagar hastigt förgångna.

27. När jag tänker: Jag will glömma bort min klagan; jag will förwandla mitt ansigte, och wederqwicka mig;

28. Så fruktar jag mig för all min sweda, wetande, att du icke låter mig wara oskyldig.

29. Är jag nu ogudaktig, hwi hafwer jag då sådan onyttig wedermöda?

Grt.: Måste jag nu war skyldig, hwarför gör jag mig sådan onyttig möda (att bewisa min oskuld)?

30. Om jag än twådde* mig i snö, och gjorde mina händer rena i källa; *Jer. 2: 22.

31. Så doppar du mig dock i träck; och mina kläder warda mig illa ståndande.

Inför dig, du heliga Gud, är ingen fromhet fullkomlig, och om jag gåfwe mig aldrig så mycken möda att bewisa, att jag är ren, så skulle du likwäl se mina synder och hemsöka mig såsom en befläckad.

32. Ty han är icke min like, den jag swara kunde, att wi måtte båda komma för rätten.* *Pred. 6: 10.

33. Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sin hand emellan oss båda.

I det swåra lidandet war Jobs trosblick fördunklad, så att han icke kunde fästa trons öga på Medlaren, som han dock kände, cap. 19: 25, såwäl som Elihu, cap. 33: 2328, se Es. 1: 16–18.

34. Han tage sitt ris ifrån mig, och låte sin förskräckelse komma ifrån mig;* *Job 13: 21.

35. Att jag må tala, och icke mer behöfwer frukta för honom*; ty jag wet mig oskyldig. *Job 33: 7.

Såsom en djupt lidande, i sitt innersta upprörd och pröfwad man, talar Job icke uti så afmätta ordalag, som han säkert skulle hafwa gjort i en bättre stund. Han talar både om sina synder och om sin oskuld och hade sanningen på sin sida i båda delarne, ty han kände sig såsom en syndare inför Gud, men icke skyldig på det sätt, som hans wänner mente.

10. Capitel.

Job om Guds stränghet. Bots frist.

Min själ grufwar sig för mitt lif; min klagan will jag låta fara fort, och tala i min själs bedröfwelse;

2. Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få weta, hwarföre du träter med mig.

Detta tal af Job är ett uttryck af en själs ångest, som gränsar tll förtwiflan. Ehuru han wet sig wara en syndare, som omöjligen kan wara rättfärdig inför Gud, så wet han dock icke med sig någon särskild stor förbrytelse, som kunde wara orsak till denna swåra hemsökelse, derföre beder han att få weta Herrans afsigt med detta lidande.

3. Hafwer du der lust till, att du brukar öfwerwåld? och förkastar mig, hwilken dina händer gjort hafwa? Och låter de ogudaktigas anslag komma till ära?

Du är icke blott en allsmäktig Gud, utan rättfärdig och barmhertig. Du kan ju icke hafwa lust till att blott bewisa din makt emot mig, som är ditt skapade werk och låta mig oskyldigt lida, under det du låter de ogudaktiga wara lyckliga och hafwa framgång?

4. Hafwer du ock då köttsliga ögon? Eller ser du, såsom en menniska ser?* *1 Sam. 16: 7.

5. Eller är din tid såsom en menniskas tid? Eller dina år såsom en mans år?

Du är ju icke föränderlig, såsom menniskor förändra sig, allt eftersom deras dagar och år omwexla.

6. Allt du frågar efter min orättfärdighet, och uppsöker min synd?

7. Ändå du wet, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrån din hand.

Ända det är, grt. och att det är m. m. Du wet, o Gud, att jag icke är en skrymtare och hemlig brottsling, och att ingen kan rädda utur din hand, derföre fräls mig utur denna nöd.

8. Dina händer hafwa fliteligen gjort mig, och alltsamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.* *Ps. 139: 13, 14, 15.

Fliteligen, d. ä. med underbar wishet har du skapat hela mitt wäsende. Jag måste derföre wara dyrt aktad inför dina ögon, och finna barmhertighet såsom ditt eget skapade werk!

9. Tänk dock uppå, att du hafwer gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.* *1 Mos. 2: 7; cap. 3: 1923. Ps. 103: 14.

10. Hafwer du icke mjölkat mig såsom mjölk; och låtit mig ystas såsom ost?

Mjölkat, grt. gjutit. Daningen i moderlifwet framställes under denna liknelse.