| 22 | Job swarar Zophar. | Jobs Bok. | Cap. 12. |
12. Capitel.
Job om ondas lycka. Guds makt, råd.Då swarade Job, och sade:
2. Ja, I ären rätte männerna; med eder blifwer wisheten död.
Med eder upphör wisheten! I menen eder allena hafwa den rätta wisheten.
3. Jag hafwer så wäl ett hjerta som I; och är icke ringare än I; och ho är den som sådant icke wet?
Hjertat nämnes såsom menniskans innersta medelpunkt, der wisheten finnes, så framt menniskans hjerta håller sig till wishetens Gud. Den sanna wisheten är oskiljaktig från den sanna fromheten. Icke ringare än I m. m.: jag wet allt detta, såwäl som I. Jobs wänner dömde hårdt, de talade efter det naturliga förnuftet, och hjertat war icke fullt af wishet och kärlek. De kunde derföre icke trösta den bedröfwade, ej heller tillrättawisa honom, då han felade.
4. Den som af sin nästa begabbad warder, han må åkalla Gud, Han warder honom hörande: den rättfärdige och fromme måste warda begabbad;* *Job 16: 10; cap. 17: 2; cap. 21: 3; cap. 30: 10.
Job klagar, att hans wänner begabbat honom. Han wille derföre wända sig till Herran, wäl wetande att den rättfärdige och fromme måste warda begabbad icke blott af grofwa, ogudaktiga menniskor, utan också af dem, som efter lagen wilja wara rättfärdige. Ty lagen åstadkommer icke blott träldom; utan den werkar i längden hos dem, som stå under lagen, ett kärlekslöst och ofördragsamt sinne, som gerna dömer hårdt öfwer sin nästa och will herrska och upphäfwa sig öfwer andra.
5. Och är för de rika såsom en lampa, föraktad i deras hjerta; dock tillredd, att de skola deruppå stöta fötterna.
De säkra och tanklösa, i sin egenrättfärdighet rika, hålla den rättfärdige och fromme, som står fast i tron, för en föraktlig skrymtare, som will lysa såsom en lampa i ett mörkt rum, emedan han anser andra wandra i mörkret och tror sig kunna upplysa dem. Men den, som står på den rätta grunden, i tron och på den ewiga sanningen, är trygg i sin ödmjuka förtröstan på Gud; under det de säkre stappla med sina fötter, förfela sanningen och förakta dess ljus, såsom en ringa nattlampa, men anse sitt förnuft såsom fullkomligt dagsljus och falla i willfarelse, synd och förderf.
6. Röfwarenas hyddor hafwa nog*, och de rasa dristeligen emot Gud†; ändå att Gud hafwer gifwit dem det i deras händer. *Job 21: 7. Jer. 12: 1 Hab. 1: 2, 3. †Ps. 73: 3, 8.
Här börjar nu Job att med widare exempel wederlägga sina wänners påståenden, att Gud för de fromma lyckliga och de ogudaktiga olyckliga i denna werlden. Grt.: De förstörares hyddor hafwa lugn och trygge äro de, som reta den högste och föra Gud i sin hand, d. ä. de, som hafwa sin wåldsamma hand till sin gud och äro stolta öfwer sin egen kraft, få ju lefwa i trygghet!
7. Fråga dock djuren, de skola lära det dig; och fåglarna under himmelen, de skola säga det dig;
8. Eller tala med jorden, och hon skall lära det dig; och fiskarna i hafwet skola förkunna det dig.
9. Ho är den, som allt sådant icke wet, att HERrans hand hafwer det gjort?
Af Guds försyn öfwer djuren på marken, fiskarne i hafwet och naturens krafter kan man äfwen inse, att Herrans styrelse är outransaklig, men att allt är af Honom skapadt och beror af Hans wilja.
10. Att i Hans hand äro alla deras själar, som lefwande äro, och alla menniskors kötts ande?* *Ap. G. 17: 28.
Kötts ande, se 4 Mos. 16: 22. Det är den odödlige menniskoanden, som igenom Guds Anda blifwa förenad med Gud; och derföre af Honom sökes med makt och nåd. Men äfwen öfwer det förgängliga råder Herrans hand. Han gifwer lif och tager det åter, såsom det Honom behagar.
11. Pröfwar icke örat talet; och munnen smakar maten?* *Job 34: 3.
D. ä.: Hafwer icke jag, såwäl som I, öra till att höra och förstånd till att pröfwa, likasom munnen smakar maten?
12. Ja, när fäderna är wishet; och förstånd hos de gamla.
Här anföras sådane språk af de gamle wise, som Job hade hört och med sin själs smak bepröfwat såsom sanna och rätta. I djup och innehållsrik betydelse stå dessa tänkespråk wida öfwer det, som Jobs wänner hade talat.
13. När Honom är wishet och makt, råd och förstånd.
När Honom, nemligen Herran.
14. Si, när Han bryter neder, så hjelper intet bygga, när Han någon innelycker, så kan ingen utsläppa.* *Es. 22: 22. Uppb. 3: 7.
15. Si, när Han förhåller wattnet, så torkas allt, och när Han släpper det löst, så omstörtar det landet.
16. Han är stark, och går det igenom; Hans är den, som willo far; så ock den, som förförer.
_026.jpg&oldid=340957){kind=link}