| 26 | Job om uppståndelsen | Jobs Bok. | Cap. 14. |
månaders tal är när dig; du hafwer satt honom ett mål före, derutöfwer warder han icke gångande.
Menniskan är för syndens skull dödlig och måste dö. Ett mål: en bestämd gräns för lifstiden är menniskan förelagd, hwaröfwer hon icke kan gå, ett wisst mått af krafter är gifwet, som är tillräckligt till en wiss ålder och icke längre. Det står ej i menniskomakt att förlänga sitt lif utöfwer denna tidpunkt. Men de flesta menniskor uppnå aldrig detta mål, utan deras dagar förkortas, antingen genom deras eget eller genom andra menniskors förwållande, eller genom allahanda händelser och skickelser.
6. Gack ifrån honom, att han må hwilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl* bidar efter. *Job 7: 1.
Med denna bön syftar Job på sig sjelf och uttrycker sin längtan efter sin hädanfärd, bedjande om en wederqwickelse dessförinnan.
7. Ett träd hafwer hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förwandla sig; och dess telningar wända icke igen.
Då ett träd är afhugget, så är roten icke dermed dödad, och dess telningar upphöra icke.
8. Ändock dess rot föråldras i jorden, och stubben dör i mullen;
9. Så grönskas han dock åter af wattnets lukt, och wäxer, likasom han plantad wore.
Och om än af andra orsaker den gamla roten och stammen skulle dö ut, så kan dock ett träd grönskas genom wattnets kraft. I de warma länderna kan man af flera slags träd hugga en gren och sätta den i fuktig jord, så wäxer den och blifwer ett träd.
10. Men hwar är en menniska, då hon död, förgången, och borta är?
11. Såsom ett watten löper utur en sjö; och såsom en bäck utlöper och förtorkas:
12. Så är en menniska, då hon lägges ned, och warder icke uppstånden, och warder icke uppwaknande, så länge himmelen warar, och warder icke uppwäckt af sin sömn.
Döden liknas wid en sömn. Med dessa ord wille Job ingalunda förneka de dödas uppståndelse, utan säger blott, att de döda icke uppwäckas, så länge himmelen warar; de stå icke upp förr än på den yttersta dagen, då himmel och jord skola förgås och förwandlade warda.
13. Ack! att du förhöljde mig i helwete, och fördolde mig, så länge din wrede afgår,* och satte mig ett mål, att du wille tänka uppå mig. *Es. 26: 20.
Förut talade Job om sin död, som han trodde wara nära, och en dunkel bäfwan uppfyller honom, ty han hade om tillståndet efter döden ingen sådan klar kunskap, som Christus har gifwit oss genom Evangelii ljus. Men nu beder han om nåd och hwila i döden. Med ordet helwete menas här de dödas boning, icke fördömelsens helwete. Job wisar tydligt i denna bön, att han tänkte på själens tillstånd efter döden och på uppståndelsen; ty han beder, att Gud mätte först från wredens hemsökelse undangömma hans kropp i grafwen och sedan i sinom tid tänka på honom och uppwäcka honom.
14. Menar du, att en död menniska skall åter lefwa igen? Jag förbidar dagligen, medan jag strider, till dess min förwandling kommer;
Grt.: Om en menniska dör, skall hon lefwa igen? Job tror det, hans hjerta swarar ja på denna fråga och tillägger: derföre förbidar jag dagligen, medan jag strider m. m., och i detta hopp kallar han döden blott en förwandling.
15. Att du wille kalla mig, och jag måtte swara dig; och du wille icke förkasta ditt handawerk;
Dessa ord uttrycka Jobs hopp om uppståndelsen. De äro en bön, att Gud i uppståndelsen wille kalla honom, att han då uppwaknande måtte kunna swara Gud, såsom då en moder wäcker sitt barn, och det waknar och swarar med glad röst.
16. Tu du hafwer allaredan talt mina tren; * men akta dock icke uppå min synd. *Job 31: 4; cap. 34: 21. Ps. 139: 2. Ords. 5: 21.
Tren, d. ä. steg. Fastän du räknat alla mina steg, så akta dock icke uppå min syndaskuld, utan förlåt den. I alla dessa härliga ord wisar det sig, att för Job uppgick ljus i mörkret under pröfningen. Evangeliskt ljus inträngde åter i hans hjerta, ty han älskade sanningen uppriktigt, fastän hans själ stundom war inhöljd i mörker. Så skänker Herren ljus och tröst åt dem, som lida, fastän de stundom pröfwas af swåra twifwelsmål eller förgå sig med syndig klagan.
17. Min öfwerträdelse hafwer du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat min missgerning.
Efter den härliga ljusbilden samlar sig nu åter pröfningens mörker omkring Jobs själ i förökadt mått, se cap. 13: 26, 27.
18. Förfaller dock ett berg, och förgås; och en klippa går af sitt rum.
19. Wattnet sköljer stenarne bort; och floden förer jorden bort; men menniskones hopp är förloradt.
Men, grt.: och. Såsom till och med berg kunna försjunka wid jordbäfningar, klippor röras af sina rum, och jord och stenar bortsköljas af wattenflöden, så hafwer menniskan emot döden intet hopp i detta lifwet, hon måste äfwen bort från de lefwandes land. Äfwen här förnekas
_030.jpg&oldid=344636){kind=link}