| 32 | Job klagar, tröstar sig. | Jobs Bok. | Cap. 19. |
5. Men I upphäfwen eder sannerligen emot mig; och straffen mig till min smälek.
6. Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt; och hafwer inwefwat mig uti sina garn.
Grt.: Märker dock en gång, att Gud har nedböjt mig och inwefwat mig m. m. I förskräckligt själsmörker och den djupaste ångest talar nu Job på ett förunderligt, klagande sätt emot Herrans styrelse. Det är ett mörker åter under lagen, hwarifrån Job sedan blifwer, genom Guds nåd, upplyftad till ett härligt trosljus.
7. Si, om jag än ropar öfwer öfwerwåld, så warder jag dock icke hörd:* jag ropar, och här är ingen rätt. *Job 30: 20.
8. Han hafwer igentäpt min wäg, att jag icke kan gå der fram; och hafwer satt mörker uppå min stig.* *Job 23: 17.
9. Han hafwer uturklädt mig min ära; och tagit kronan utaf mitt hufwud.
10. Han hafwer sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafwer uppryckt mitt hopp såsom ett träd.
11. Hans wrede hafwer förgrymmat sig öfwer mig; och Han håller mig för sin fiende.* *Job 13: 24; cap. 16: 9; cap. 33: 10. Klagow. 2: 5.
12. Hans krigsmän äro tillika komne, och hafwa lagt sin wäg öfwer mig; och hafwa lägrat sig allt omkring min hydda.
Hans krigsmän, d. ä. de plågor och olyckor, som Gud sändt såsom härar.
13. Han hafwer låtit komma mina bröder långt ifrån mig; och mina kända wänner äro mig främmande wordne.* *Ps. 31: 12. Ps. 38: 12.
14. Min nästa hafwer unddragit sig; och mina wänner hafwa förgätit mig.
15. Mitt husfolk och mina tjensteqwinnor hålla mig för främmande: jag är worden okänd för deras ögon.
16. Jag ropade min tjenare, och han swarade mig intet: jag måste bedja honom med min egen mun.
17. Min hustru stygges wid min anda: jag måste knekta* mitt lifs barn. *Job 11: 19.
Knekta, d. ä. bedja om medlidande.
18. Förakta ock så mig de unge barn;* om jag uppreser mig, så tala de emot mig. *Job 30: 1.
19. Alla mina trogna wänner hafwa styggelse wid mig; och de jag kär hade, hafwa wändt sig emot mig.* *Ps. 41: 10. Ps. 55: 14. Ps. 88: 9.
20. Mina ben låda wid min hud och kött:* jag kan med huden icke skyla mina tänder. *Job 30: 30. Ps. 102: 6. Klagow. 4: 8.
21. Förbarmer eder öfwer mig; förbarmer eder öfwer mig, ju I mine wänner: ty Guds hand hafwer kommit wid mig.
22. Hwi förföljen I mig så wäl som Gud; och kunnen af mitt kött icke mätte warda?
Den grämelse, I gören mig, bidrager till att förtära mig, såsom om I förtärden mitt kött.
23. Ack att mitt tal måtte skrifwet warda; ack! att det måtte uti en bok satt warda;
24. Med en jernstyl* ingrafwet uti bly; och till en ewig åminnelse hugget i sten: *Jer. 17: 1.
Här uppgår för Jobs själ ett klart ljus och hans tal får nu en annan wändning. Redan i det föregående (se cap. 16: 19, 21, och cap. 17: 3.) finna wi trons ljusblickar i Jobs tal, i det han började åkalla Gud om hjelp och bedja om Hans borgen inför Guds domstol. Men här instrålar ett ännu klarare ljus i hans själ, som han tydligt såg war en Guds Andas ingifwelse och derföre önskade han, att hans ord måtte blifwa outplånligt skrifna till wittnesbörd, lärdom och tröst för samtida och för efterkommande. Man hade på den tiden icke sådant papper som nu, utan ett annat slag. Dessutom skref man på åtskilliga ämnen. Sådan skrift, som icke behöfde förwaras länge, skrefs i wax på waxbestrukna taflor, men sådan skrift, som skulle blifwa waraktig, skref man med jerngriffel eller jernstyl på blyplåtar eller inristade den uti sten, se Jos. 8: 32.
25. Jag wet, att min förlossare lefwer; och Han skall på sistone uppwäcka mig af jorden:
Här börjar Jobs härliga trosbekännelse om återlösningen och uppståndelsen, och man ser tydligt, att denna tro berodde på uppenbarelsens wisshet. Job säger: jag wet (2 Tim. 1: 12. Ebr. 11: 1.) att min förlossare (Goel, i grt.) lefwer. Goel war den närmaste blodsförwandt, som war förbunden att wara blodhämnaren och lösensman, 4 Mos. 35, och Rom. 3: 24. Blef någon utfattig, så skulle lösensmannen åtaga sig hans sak; blef någon mördad, så skulle lösensmannen hämnas hans blod. Ofta kallas Gud sjelf Goel, förlossaren eller återlösaren i förhållande till sitt återlösta folk. 2 Mos. 6: 6, och Es. 43: 1. Då Cain hade mördat Abel, så framträdde Gud sjelf såsom Abels Goel. 1 Mos. 4: 10. Ja, redan i paradiset,
_036.jpg&oldid=344652){kind=link}