| 44 | Job prisar wisheten. | Jobs Bok. | Cap. 28. |
De stolta barn, grt.: stolthetens eller modets barn, de djerfwaste bland rofdjuren. Inga djur trampa grufwans dunkla stig.
9. Bär man också handen på stenen; och grafwer bergen omkull.
10. Man grafwer bäckar utur hällebergen; och allt det kosteligt är ser ögat.
Grt.: Man spränger gångar i bergen m. m.
11. Man förtager strömmar wattnet; och hafwer fram i ljuset det derutinnan fördoldt är.
Grt.: Strömmarnes drypande hindrar man (d. ä. wattenådrorna i grufworna tillstoppar man) och framdrager det fördolda i ljuset. De i jordens djup förborgade metallerna kan menniskan uppsöka och framdraga, men månne menniskan också kan finna den fördolda wisheten? Framdragandet af de dyrbaraste jordiska skatter utur jordens mörka djup har Job anfört såsom exempel på de stora ting, som det menskliga förståndet kan åstadkomma. Men wisheten, som är en dyrbar, oförgänglig skatt, kan menniskan icke genom eget förnuft och egen kraft och egna forskningar uppleta.
12. Huru will man nu wishet finna; och hwar är rummet till förståndighet?
Grt.: Men wisheten, hwar finnes den? m. m. Såsom wisheten beskrifwes Ords. 8 och på andra ställen menas dermed den himmelska sanningen, såsom den meddelas genom gudomlig uppenbarelse, och såsom Christus säger om sig sjelf: Jag är Sanningen. Han kallas också Ordet, Joh. 1: 1, såsom Guds uttalade wishet, den wishet, genom hwilken werlden blef skapad (Ords. 8: 23, 31) och genom hwilken personliga wishet werlden är återlöst.
Den återlösande wisheten gifwer det rätta lifwet, såsom den säger om sig sjelf: Den mig finner, han finner lifwet och skall få behag af Herranom, men den som syndar emot mig, han skadar sin själ: Alla de mig hata, de älska döden. Ords. 8: 35, 36. I denna wishet är det sanna lifwet; ty den är sjelf wägen till Gud, såsom Christus säger: Jag är wägen, sanningen och lifwet. Joh. 14: 6. Om denna wishet hade Job genom Herrans uppenbarelser en stor kunskap. Jobs wänner hade talat mest efter sitt eget förnuft i förening med en sådan kunskap om Gud, som man på den tiden kunde hafwa; men de hade icke frågat efter sanningen, den i det fördolda ligger och den hemliga wisheten. Ps. 51: 8. Till denna wishet will nu Job wisa dem wägen.
13. Ingen wet, hwar hon ligger; och warder icke funnen uti de lefwandes land.
Grt.: Menniskan wet icke hennes wärde m. m. Detta förklarar apostelen sålunda: ”Den naturliga menniskan förnimmer intet af det Guds Anda tillhörer.” 1 Cor. 2: 14. Wisheten är icke af jordiskt eller menskligt ursprung.
14. Afgrunden säger: Hon är icke i mig; och hafwet säger: När mig är hon icke.
Hwarken i jordens innersta djup eller i hafwet är denna skatt till finnandes.
15. Man kan icke gifwa der penningar före; ej heller silfwer uppwäga till att betala henne med.* *Ords. 3: 14; cap. 8: 11, 19; cap. 16: 16.
16. Hon räknas icke wid Ophiriskt guld; eller wid kostelig onich och saphir.
17. Guld och diamant kan icke liknas derwid; ej heller kan hon tillbytas för gyllene klenodier.* *Ords. 3: 14, 15.
18. Ramoth och Gabis aktar man intet; hon är högre aktad än perlor.
I v. 15, 16, 17 har Job nämnt sådana dyrbarheter, som finnas i jordens djup och i bergen, och i v. 18 nämner han äfwen sådana dyrbarheter, som hemtas utur hafwet, nemligen perlor. Ramoth: koraller. Gabis: krystall.
19. Topas af Ethiopien warder icke lika skattad emot henne; och det renaste guld gäller icke deremot.
Se 2 Mos. 28: 17.
20. Hwadan kommer då wisheten; och hwar är rummet till förståndigheten?
21. Hon är fördold för alla lefwandes ögon; och öfwerskyld för fåglarna under himmelen.
22. Fördömelsen och döden säga: Wi hafwa med wåra öron hört hennes rykte.
I vers. 12 framställes frågan: hwar finnes wisheten? Job har nu wisat, att man icke med förståndets forskning kan finna wisheten, ej heller köpa den med jordens dyrbaraste skatter. Öfwer allt i skapelsen finnas spår af den skapande och uppehållande gudomliga wisheten, men i fördömelsen och i döden, nemligen bland de döda, som äro förtappade, känna de den blott såsom genom ett dunkelt rykte.
23. Gud wet wägen dertill, och känner hennes rum.* *Jac. 1: 5.
24. Förty Han ser jordens ända; och skådar allt det under himmelen är.
25. Så att Han gifwer wädret sin wigt; och wattnet sitt mått.
26. Då Han satte regnet ett mål före; och tordönet och ljungelden sin wäg:
27. Då såg Han henne, och räknade henne; tillredde henne, och fann henne.
Då Gud skapade werlden, hade Han wisheten för ögonen, ty Han skapade allt genom den andre Gudomspersonen: genom Ordet. Då räknade Han henne, grt.: då uppenbarade Han henne, (genom skapelsen); ty hela skapelsen wittnar om oändlig wishet. Då tillredde Han henne, d. ä. då framställde Han henne, på ett sådant sätt, att den af skapade förnuftiga wäsen kan fattas, nemligen i Skapelsen. Rom. 1: 20. Då fann
_048.jpg&oldid=344685){kind=link}