| Psaltaren. | Ps. 38. | 115 |
lärdom, huru Guds folk skall förhålla sig i striden emot mörkrets rike; den gifwer de trogna en kraftig uppmuntran med de härligaste löften och är en ljuflig balsam för fromma hjertan i all nöd och bedröfwelse. Fromma hjertan äro icke blott de högt benådade, utan också alla de, som sörja öfwer sina synder och hos Herran Christus söka hugswalelse. Matth. 5: 4.
38. Psalm.
3. Bot-Psalmen.En Psalm Davids, till åminnelse.* *Ps. 132: 1.
Detta är den tredje af de sju Psalmer, som företrädeswis blifwit kallade Bot-Psalmer. I den sanna bättringen framkomma begångna synder i den lifligaste åminnelse. Lycklig är då den bedröfwade själen, om hon af Guds Ande äfwen låter påminna sig om Guds härliga nådelöften till dem, som wilja tro på Medlaren och Hans försoningsnåd!
2. HERre, straffa mig icke i din wrede; och näps mig icke i din grymhet.* *Ps. 6: 2. Jer. 10: 24. Hes. 5: 15.
Af naturen äro wi wredens barn. Eph. 2: 3. Wi äro syndare och förtjena med arfsynd och werksynd Guds rättfärdighets wrede.
3. Ty dina skott äro fastnade i mig, och din hand trycker mig.* *5 Mos. 32: 23. Job 6: 4.
Dessa skott äro ångrens och syndasorgens pilar, de skall, som Herrans Ande genom lagens ljungeld inskjuter i hjertat, på det menniskan må blifwa rätt sårad och sargad och derigenom willig att fly till den himmelska läkaren. Se Ps. 32: 4.
4. Det är intet helbregda på min kropp för ditt hots skull; och ingen frid är i mina ben för mina synders skull.
5. Ty mina synder gå öfwer mitt hufwud:* såsom en tung börda äro de mig för swåra wordna. *Ps. 88: 17.
I syndaångren genomtränges hos somliga äfwen kroppen, ja, sjelfwa benen af sweda och pinsam känsla för själens bedröfwelses skull, och synden kännes såsom en tung börda eller såsom en wattuflod, som hotar att fördränka menniskan, allt efter som den Helige Ande finner det behöfligt för att drifwa till Christum.
6. Mina sår lukta och ruttna, för min galenskaps skull.
Syndasåren i hjertat äro för den ångerfulla själen såsom ruttnande och illaluktande sår eller ännu mer wämjeliga, och hon erkänner nu, att all synd är den största galenskap.
7. Jag går krokig och mycket lutad; hela dagen går jag sorgsen.
8. Ty mina länder borttorkas med allo; och intet helbregda är på min kropp.
9. Jag är allt förmycket förkrossad och sönderslagen; jag ryter för mitt hjertas oro skull.
Med rytandet betecknas den ångerfulle syndarens inre jemmer och klagan, som stundom äfwen utbryter i hörbara klagoljud. Härwid lider också kroppen, då ångren är stark och långwarig.
10. HERre, för dig är allt mitt begär; och min suckan är dig icke fördold.
För ingen annan än för Gud sjelf äro den botfärdiga själens längtan och begär efter nåd och förlossning rätt tydliga, och det är själens enda utwäg att framlägga allting inför Honom.
11. Mitt hjerta bäfwar; min kraft hafwer mig förlåtit; och mina ögons ljus är icke när mig.
Det är såsom om ögonen wore mörka och hela werlden förmörkad för menniskan i denna bedröfwelse.
12. Mina wänner och fränder stå gent emot mig, och se min plåga; och mina närmaste träda fast fjerran.* *Ps. 27: 10. Ps. 88: 19.
De närmaste wänner och fränder, om de äro werldsligt sinnade, kunna icke förstå den uppwäckta själens ångest och längtan efter nåd och tröst, och stundom anse de wäckelsetillståndet såsom en själssjukdom, öfwerspändhet, svärmeri m. m. och gifwa många förhatliga namn åt den allwarliga omtankan om själens frälsning. Då Job war i nöd, blef hans lidande missförstådt af hans närmaste wänner och derigenom förökadt.
13. Och de der efter min själ stå, de gillra för mig; och de som mig ondt wilja, rådslå, huru de skada göra måga, och gå om med all list.
14. Men jag måste wara såsom en döfwer, och höra intet; och såsom en dumbe, den sin mun icke upplåter.* *Ps. 39: 2, 10.
15. Och måste wara såsom en den der intet hörer, och den der intet genswar i sin mun hafwer.
16. Men jag bidar, HERre, efter dig; du HERre, min Gud, warder mig hörande.
17. Ty jag tanker, att de ju icke skola glädjas öfwer mig; om min fot stapplade, skulle de högeligen berömma sig öfwer mig.
Jag tänker, grt.: Jag säger, nemligen i min bön och suckan. Redan den wäckta menniskan är uppfylld af en ängslig räddhåga för att med fel och synder ohelga Guds namn och gifwa fienderna orsak till skadeglädje och försmädelse. I denna förödmjukelse hemställes allt med stilla bön åt Herran allena.
18. Ty jag är gjord till att lida; och min wärk är alltid för mig.* *Ps. 39: 3.
_119.jpg&oldid=344893){kind=link}