| 130 | Ps. 51. | Psaltaren. |
werksynder såsom ett beständigt utflöde härleda sig. Se Matth. 15: 19. Jac. 1: 14, 15. Joh. 3: 6. Arfsynden följer menniskonaturen ända från sjelfwa aflelsestunden. Det, som är födt af kött, är kött. Frukten kan icke annat än wara af samma art som säden, och säden är syndig. Till den rätta syndaångren är det icke nog med att en och annan gröfre werksynd bekännes, utan att man inför Gud med ett förkrossadt hjerta bekänner hela sin djupa syndaförderf.
8. Si, du hafwer lust till sanningen, den i det fördolda ligger; du låter mig weta den hemliga wisheten.
Sanningen i det fördolda är Evangelii lära om rättfärdiggörelsen genom tron, som är en hemlighet för den naturliga menniskan. Den hemliga wisheten, den genom Guds Andas upplysning uppenbarade kunskapen om synden och nåden, om förbannelsen och rättfärdiggörelsen, är nödwändig till menniskans salighet.
9. Skära mig med Isop*, att jag må ren warda; twå mig, att jag må snöhwit warda. *3 Mos. 14: 4, 7. 4 Mos. 19: 18.
Reningen med Isop war den starkaste rening, som i lagen war föreskrifwen. 3 Mos. 14: 6, 7. 4 Mos. 19: 17–20, och syftade på själens rentwagning i Jesu försoningsblod genom den Helige Andas nåd. Det war således den djupa betydelsen af offren och stänkelsen med Isop såsom syftande på försoningen, genom Medlarens blod, som David här isynnerhet kallar den hemliga wisheten. Denna bön innebär, att den ångerfulle David flydde till den utlofwade Försonaren för att blifwa rentwagen ifrån sina synder.
10. Låt mig höra glädje och fröjd, att de ben, som du förkrossat hafwer, måga fröjda sig.
11. Wänd bort ditt ansigte ifrån mina synder; och afplana alla mina missgerningar.
Detta är en fortsatt bön om syndernas förlåtelse och om en nådig bönhörelse, hwarigenom det beklämda hjertat kunde blifwa tröstadt och den bedröfwade själen få skåda Guds ansigtes ljus genom tron.
12. Skapa i mig, Gud, ett rent hjerta; och gif i mig en ny wiss anda.* *Hes. 18: 31; cap. 36: 26.
Det ordet: skapa gifwer tillkänna, att den nya födelsen är en ny skapelse i menniskan, den fordrar en särskild werksamhet af Herran sjelf. Af naturen är hjertat orent, och det kan icke blifwa rent utan genom en ny skapelse; det måste inplantas i en ny lifsgrund, i den nya stamfadren Christus, för att få det sanna lifwet, och på det Guds beläte må blifwa återstäldt. Menniskan behöfwer härtill den Helige Ande, som gör hennes ande ny och wiss i tron, och sedan fast i sin wandel på sanningens wäg. Utan Anden från höjden är menniskans egen ande owiss, den är swag såsom en rö, som drifs hit och dit af wädret, den föres af och an efter syndens olika windkast och af allahanda inbillningar och lärdomswäder.
13. Förkasta mig icke ifrån ditt ansigte; och tag icke din Helga Anda ifrån mig.
För att kunna framträda inför Herran i helgedomen, såsom presterna, och för att frambära offer inför Honom, war det nödwändigt att wara ren efter reningslagen. Men den lagiska renheten kan icke göra menniskan rättfärdig och helig inför Herran och åstadkomma förening med Honom i ett nytt lif. Denna förening kan endast ske derigenom, att Guds Ande inkommer och qwarblifwer i hjertat, så att det blir Hans tempel. Den trogna själen står inför Herrans ansigte såsom tillhörande det andeliga presterskapet. 1 Pet. 2: 9.
14. Tröst mig igen med din hjelp: och den frimodige anden uppehålle mig.
Se Rom. 8: 15. Trons lydnad i Jesu Christi kärlek är wida skiljd ifrån den arbetande lydnaden under lagen med twång och räddhåga. Så länge menniskan icke har syndernas förlåtelse genom tron på Christum, kan hon icke älska Gud eller göra någonting af hjertat för Hans skull. Se 1 Cor. 13. Han hafwer Guds lag såsom twång, hotelse och förbannelse öfwer sig, men icke Guds wiljas heliga lag i hjertat inskrifwen i tro och kärlek. Syndernas förlåtelse, kärlek, tröst och frimodighet äro nödwändiga för att uppehålla menniskan på wandringen till himmelen.
15. Ty jag will lära öfwerträdarena dina wägar, att syndarena måga wända sig till dig.
David hade med sitt exempel gifwit förargelse åt sitt folk, hans synd hade bedröfwat de fromma, förfört de swaga att följa hans onda exempel, och ända till denna dag gifwer den de ogudaktiga anledning till bespottelse. Detta allt låg honom tungt på hjertat, och han kände sig nu af kärlek drifwen, att så mycket mera söka werka till menniskors omwändelse och frälsning genom öppen bekännelse, godt exempel och kraftiga warningar. Hwar och en, som genom Guds nåd blifwer frälst ur fall såsom David, känner det också såsom en kärlekens pligt, att så mycket som möjligt werka till andras wälfärd, isynnerhet att rätt öppet framlägga sanningen för dem, som man förut föregått med ondt exempel. Så måste en konung werka på sitt folk, en själasörjare på sin hjord, en husfader på sitt husfolk, en fader på sina barn, och hwar och en på sin omgifning.
16. Fräls mig ifrån blodskulder, Gud, som min Gud och Frälsare är: att min tunga må lofwa din rättfärdighet.
Propheten Nathan förkunnade David, att synden war förlåten, så snart David bekände sin synd och flydde till försoningens hemlighet. Likwäl fortfar blodskulden ännu att swida, emedan den gifwit hans samwete det djupaste såret, och han beder om en sådan wisshet om förlåtelsen, att han måtte kunna prisa Gud derföre och
_134.jpg&oldid=344937){kind=link}