| 186 | Ps. 104. | Psaltaren. |
detta träslag war templet inwändigt öfwerdraget mellan muren och guldbeklädningen. 1 Kon. 6: 9. Kuniler äro små djur, liknande harar. Stengetterna söka de högsta bergsspetsar, och kunilerna hafwa sitt tillhåll i mörka hålor. Allting, ifrån det högsta till det lägsta, står under Guds uppehållande omsorg och wård.
19. Du gör månen till att der efter skifta året;* solen wet sin nedergång. *1 Mos. 1: 14.
I föregående verser 9—18 hafwa företrädeswis de delar af skapelsen blifwit betraktade, som höra till tredje, femte och sjette skapelsedagarna, och här nämnes nu korteligen den fjerde dagens skapelse, hwarefter Psalmisten åter beskrifwer några af Herrans under i djurriket, v. 20—30, och wisar sedan, att hela skapelsen är såsom en lefwande lofsång, hwars högsta toner skola frambringas af menniskan, som skapades att wara jordens herre och Herrans högste tjenare i denna härliga skapelse.
20. Du gör mörker, att natt warder: då draga sig alla wilddjur ut.
21. De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gud.* *Job 39: 1.
22. Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
23. Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerwerk intill aftonen.
24. HERre, huru äro dina werk så stora och många! Du hafwer wisligen skickat dem alla; och jorden är full af dina egodelar.
25. Hafwet, det så stort och widt är, der kräla uti utan tal både stora och små djur.* *1 Mos. 1: 20.
26. Der gå skepp; der äro hwalfiskar,* som du gjort hafwer, att de deruti leka skola. *Job 40: 10, 20.
27. Allt wäntar efter dig, att du skall gifwa dem mat i sin tid.* *Ps. 145: 15, 16.
28. Då du gifwer dem, så samla de; när du upplåter din hand, så warda de med goda ting mättade.* *Ps. 36: 7. Matth. 6: 26.
29. Om du fördöljer ditt ansigte, så warda de försträckte: du tager deras anda bort, så förgås de, och warda åter till stoft igen.* *Job 34: 14, 15. Ps. 90: 3.
Allt lif och all andedrägt är en Herrans gåfwa, och så snart Han undandrager denna lifskraft, så återwända de största djur, såwäl som de minsta, till stoft igen, och äfwen menniskokroppen blifwer till stoft, så snart andedrägten stannar.
30. Du låter ut din anda, så warda de skapade; och du förnyar jordens ansigte.
Menniskan kan döda, men hon kan icke gifwa lif; Herren kan likaså lätt gifwa lif, som Han kan borttaga det. Jordens ansigte förnyas hwarje wår.
31. HERrans ära är ewig; HERren hafwer behag till sina werk.
32. Han ser uppå jorden, så bäfwar hon; Han kommer wid bergen, så ryka de.* *Ps. 144: 5.
Då Herren utgaf sin lag, så bäfwade jorden. 2 Mos. 19: 18. Då Han uträcker sin hand, så bäfwar jorden och hwad derpå är; men isynnerhet skall den bäfwa, då Han uppenbarar sig för att förnya jordens ansigte genom utgjutande af sin Anda öfwer allt kött. Joel 2: 28. Ebr. 12: 26, 27. Uppb. 6: 13, 17.
33. Jag will sjunga HERranom i mina lifsdagar; och lofwa min Gud, så länge jag är till.* *Ps. 34: 2. Ps. 146: 2.
34. Mitt tal behage Honom wäl;* jag gläder mig af HERran. *Ps. 19: 15.
35. Syndarena hafwe en ända på jorden, och de ogudaktige ware icke mer till: lofwa, min själ, HERran. Halleluja.
Så skall Guds lof fulländas dermed, att syndarena få en ända på jorden, förbannelsen blifwer borttagen och jorden förnyad, så att både menniskorna och allt hwad på jorden är lofwa den allsmäktige Skaparen, Uppehållaren och Återlösaren. Jorden och hwad derpå är utgör med menniskan ett sammanhängande helt, och med den frälsta menniskan, som lefwer i Herran och prisar Honom, instämma de skapade tingen uti lofsången till Guds ära. Genom synden har menniskan icke blott skiljt sig sjelf ifrån Herran, utan också dragit förbannelse öfwer jorden. Derigenom äro ”kreaturen wanskligheten underkastade, emot sin wilja, så att hwart och ett kreatur suckar och ängslas under förgänglighetens träldom” (Rom. 8), i stället för att beständigt kunna fröjda sig och prisa sin Skapare. Deraf kommer ”kreaturens högeliga åstundan, som wänta efter, att Guds barn skola uppenbaras, på det de må warda frie af förgänglighetens träldom till Guds barns härliga frihet.” Rom. 8: 19–22. Halleluja betyder: lofwer Gud. Då den frälsta själen rätt känner frälsningsnådens fröjd och glädje, så önskar hon, att alla menniskor och hela skapelsen måtte deltaga i denna fröjd och instämma med i hennes hjertas fröjdesång. Då Guds rike kommer med makt och Guds Ande får råda bland menniskorna, så blifwer hela jorden en harpa med millioner strängar, på hwilka människosjälens lofsångsljud uppstiga till Skaparens thron. Härmed har Psalmisten antydt den ewiga sabbathen, efter att förut hafwa widrört skapelsedagarnas werk och Guds försyn i uppehållelsen.
_190.jpg&oldid=345101){kind=link}