| 220 | Ps. 141, 142. | Psaltaren. |
141. Psalm.
Bön om rätt wandel och beskydd.En Psalm Davids. HERre, jag ropar till dig, skynda dig till mig: förnim min röst, när jag åkallar dig.
2. Min bön gälle inför dig såsom ett rökoffer; mina händers upphäfwande, såsom ett aftonoffer.* *2 Mos. 29, 30 cap. Ps. 20: 4. 1 Tim. 2: 8. Uppb. 5: 8; cap. 8: 3.
3. HERre, bewara min mun, och bewara mina läppar.
I motgång och lidande är den pröfwade själen i fara att tala af otålighet, att knota öfwer Herrans skickelser, att blifwa kärlekslös emot menniskor eller att förfalla i klentro och misströstan. Medgången deremot medförer särskilda faror både för hjertat och tungan; derföre är daglig waksamhet och bön nödwändig både till hjertats och tungans bewarande ifrån synden. Se Jac. 3: 2–12.
4. Böj icke mitt hjerta till något det ondt är, till att föra ett ogudaktigt wäsende med de ogerningsmän;* att jag icke äter af det som dem lyster. *Ps. 19: 14. Ps. 28: 3.
Wi hafwa här med andra ord samma bön, som wår Frälsare lärt oss: inled oss icke i frestelse. Det är en bön, att Gud måtte bewara hjertat, att det icke af satan och den egna onda naturen förföres att företaga något, som ondt är. Ätandet af det, som de ogudaktige lyfter, grt.: deras läckerheter, betyder deltagande uti deras för köttet behagliga, men syndiga lefwerne.
5. Den rättfärdige slå mig wänligen,* och straffe mig; det skall göra mig så godt, som balsam på mitt hufwud; ty jag beder städse, att de icke skola göra mig skada. *Ords. 27: 6.
Då Herrans trogna fela, så är det en särskild nåd af Gud, om de blifwa straffade och warnade af den rättfärdige Guden sjelf eller genom Hans tjenare och icke igenom de otrognas skarpa tungor och obarmhertiga domar; men derföre är det dock en wigtig pligt. som de andeligt sinnade skola sins emellan iakttaga, att upprätta och förmana hwarandra med saktmodig anda, Gal. 6: 1, och att de icke med en falsk skonsamhet och en sådan weklig kärlek, som i grunden är kärlekslöshet, låta hwarandra utan trogen och broderlig warning fortfara i synbara fel och brister. Derföre att de trogna häruti äro så likgiltige emot hwarandra, komma de under werldsmenniskornas tuktande ris och blifwa gisslade af sådane tungor, som äro skarpa swärd. Balsam på hufwudet eller wälluktande smörjelse war både ett wanlig uppfriskning och ett tecken till glädje. Så är den rättfärdiges slående med Guds ords hammare uppfriskande och wälgörande för den själ, som sålunda blifwer slagen.
6. Deras lärare störte öfwer en sten; så skall man då sedan höra min lära, att hon lustig är.
Lärare, grt.: domare eller anförare. Alla anförare för de ogudaktige, v. 4, alla förledare och willoandar stöta sig och falla, och det är isynnerhet öfwer hörnstenen de stöta sig, men störta sig och förkrossas. 1 Pet. 2: 6–8. Men sedan de blifwit störtade, skall Christi Evangelium genom Hans heligas mun blifwa hördt och åtlydt såsom ett ljufligt budskap. I hwarje hjerta måste det egna förnuftet såsom domare i andeliga ting nedstörtas från thronen, innan själens will höra och lyda Herrans lära.
7. Wåra ben äro förströdda allt intill helwetet, såsom då en upprifwer och uppkastar jorden.
Wåra förföljare förstöra och förströ oss, såsom då man utströr sädeskorn. Men de kunna dermed icke förstöra Guds rike, utan såsom en utsådd säd går upp och bär frukt, så uppstår alltid af de största förföljelsen den största wälsignelse för Christi kyrka. ”Martyrernas blod är kyrkans utsäde”; de hafwa icke blott genom sitt wittnesbörd för sin del wunnit lifsens krona, utan deraf uppblomstrar ännu härligare Christi plantering i nåderiket.
8. Ty uppå dig, HERre, HERre, se mina ögon;* jag tröstar uppå dig, bortkasta icke min själ. *Ps. 25: 15.
9. Bewara mig för den snara, som de mig satt hafwa; och för de ogerningsmäns giller.
10. De ogudaktige falle med hwarannan uti sina egna nät;* men jag gånge alltid framom. *Ps. 7: 15, 17.
Trognas tillförsigt och hopp och bön i bedröwelsens tid lära wi äfwen af denna Psalm, som tillika är en prophetia om fiendernas dom och himmelrikets seger.
142. Psalm.
Bön i ångest om hjelp.En underwisning Davids, till att bedja, då han uti kulan war.* *1 Sam. 22: 1; cap. 24: 4. Ps. 57: 1.
Såsom David war uti kulan, i Adullam eller Engeddi, 1 Sam. 22: 1; cap. 24: 1, 4, då han utgöt sig i denna bönepsalm, så äro alla, som tillhöra Guds folk, stundom liksom i landsflykt eller i fängelse och mörker, under allehanda motgångar, pröfningar och lidanden, och det är just då de rätt kunna lära att bedja, ty de äro då i den rätta böneskolan.
2. Jag ropar till Herran med min röst: och beder HERran med min
_224.jpg&oldid=345202){kind=link}