| Salomos Ordspåk | Cap. 1. | 229 |
himmelsk wishet och mensklig lärdom är större skilnad än emellan solljus och månsken. Se Uppb. 12: 1.
8. Min son, hör din faders tuktan, och öfwergif icke din moders bud;* *Ords. 6: 20; cap. 19: 20.
Här förutsättes, att fader och moder skola wara fromma och uppfostra sin barn i tukt och Herrans förmaning, så att barnen redan från moderlifwet och med modersmjölken må undfå goda intryck och sann wishet, i samma mån som förstånd och sanningskraft uppwakna, Se 2 Tim. 1: 5.
9. Ty detta är för ditt hufwud en skön prydning, och en kedja om din hals.* *Ords. 4: 9; cap. 25: 12.
Sann fromhet och wishet är menniskans högsta prydnad och början till en owansklig krona.
10. Min son, om skalkar locka dig, så följ icke.* *Ords. 16: 29.
11. Om de säga: Gack med oss, wi wilje wakta efter blod, och gillra för den oskyldige utan sak;
12. Wi wilje dem uppsluka lefwande såsom helwetet; och fromma, såsom de der neder i grafwen fara;
Helwetet och grafwen nämnas här liknelsewis, för att uttrycka de ogudaktigas uppsåt att helt och hållet utrota den oskyldige, v. 11.
13. Wi wilje finna stora egodelar; wi wilja fylla wåra hus med rof:
14. Wåga det med oss; en pung skall wara allas wår.
Det är en sådan egodelars gemensamhet, som i wår tid i stort åsyftas, en fördelning af röfwadt gods. Att denna ogudaktiga lära är urgammal, säger oss den Heliga Skrift. Men dessa ord äro tillika en prophetia derom, att dessa tänkesätt skola göra de största framsteg i de yttersta tiderna. Wåga det med oss: Låt din lott falla ibland oss!
15. Min son, wandra icke den wägen med dem; wakta din fot för deras stig.
16. Ty deras fötter löpa till det ondt är; och skynda sig till att utgjuta blod.* *Es. 59: 7. Rom. 3: 15.
Samwetslös blodsutgjutelse står i oskiljaktigt sammanhang med denna gudlösa gemensamhetslära (communismen) v. 14.
17. Ty det är fåfängt utkasta nät för fåglarnas ögon.
Denna liknelse säger oss, att, såsom fåglarne icke kunna fångas i de nät, som utbredas för deras ögon, utan strax flyga derifrån, så kunna de menniskor, som låta öppna sina ögon genom dessa läror och warningar, icke fångas i de ogudaktigas nät och lockelser, v. 10, utan fly derifrån.
18. Och wakta de sjelfwe efter hwarannans blod; och den ene står efter den andres lif.
19. Alltså göra alla girige, att den ene tager den andre lifwet bort.
Sådan är de ogudaktigas gemenskap och wänskap (v. 14) att, sedan de mördat de oskyldiga och tillwällat sig deras egodelar, så mörda de hwarandra i trätan om bytets fördelning. Således bereda de sig sin egen undergång.
20. Wisheten klagar ute, och låter höra sig på gatorna.* *Ords. 8: 1, [et]c.
Under det ondskan lockar till synden och döden, v. 10–19, kallar också den sanna wisheten offentligen och öfwer allt menniskorna till fromhet och gudsfruktan. Wisheten är Christus sjelf, Guds högsta uppenbarelse, och Han kallar menniskan både genom skapelsens och uppståndelsens under och genom samwetet, men klarast genom ordet. Se cap. 8. Klagar, grt. ropar; men detta rop är en klagan öfwer alla de menniskors undergång, som icke wilja lyda denna röst, det är en klagan, såsom då en kärleksfull moder ropar efter ett barn, som rusar till sin undergång.
21. Hon ropar i porten ut för folket; hon talar sina ord i staden:
Ehwar en menniska går och står, kan hon icke undwika att höra wishetens kallande röst, och således äro alla utan ursäkt, som icke wilja lyda sanningen.
22. Huru länge wiljen i fåkunnige, fåkunnige wara? Och de bespottare lust hafwa till gabberi, och de galne hata lärdom?
Fåkunnige äro alla, som icke hafwa någon andelig kunskap, bespottare och galne äro de, som hata salighetens lära.
23. Wänder eder till mitt straff: si, jag will utsäga eder min anda, och göra eder mina ord kunnig.
Straff, d. ä. straffpredikan, bestraffning i samwetet öfwer synden, genom Guds heliga ord. Rom. 3: 10, 20. Detta straff är nöwändigt, eljest frågar ingen efter benådning. I Herrans ord är Hans Ande, som gör ordet lefwande och kraftigt, det sårar, innan det kan hela. Os. 6: 1.
24. Efter jag nu kallar, och I neken det; jag räcker min hand ut, och ingen aktar dertill;* *Es. 65: 2; cap. 66: 4. Jer. 7: 13.
25. Och I låter fara alla mina råd, och wiljen icke mitt straff:
26. Så will jag ock le åt eder ofärd, och begabba eder, när det kommer, som I frukten;* *Ps. 2: 4. Ps. 37: 13. Ps. 59: 9. Ords. 3: 34.
27. När öfwer eder kommer såsom en storm det I frukten, och eder ofärd såsom ett wäder; när öfwer eder kommer ångest och nöd.
28. Då skola de åkalla mig, men jag
_233.jpg&oldid=345226){kind=link}