| 232 | Cap. 3. | Salomos Ordsspråk. |
wishetens skola. Denna tuktan hörer äfwen till nåden och sanningen, hwarmed Herren helgar och bewarar sina heliga. Se Jac. 1: 2–4. Rom. 12: 12. Ebr. 12: 1–12.
13. Säll är den menniska, som wishet finner; och den menniska, hwilken förstånd tillflyter.
14. Ty det är bättre hafwa henne än silfwer, och hennes frukt bättre än guld;* *Job 28: 15. Ords. 8: 10, 11; cap. 16: 16.
15. Hon är ädlare än perlor;* och allt, det du önska må, är henne icke likt. *Matth. 13: 45, 46.
16. Långt lif är på hennes högra hand; och på hennes wenstra är rikedom och ära.* *Ords. 8: 18, 35; cap. 9: 11.
17. Hennes wägar äro lustige wägar; och alla hennes stigar äro frid.
18. Hon är lifwets träd* för alla dem, som fatta henne; och salige äro de, som hålla henne: *Ords. 11: 30.
Den himmelska wisheten är ett lifwets träd, ty de, som äta af hennes frukter, lefwa ewinnerligen. Lifwets träd i paradiset gick genom syndafallet förloradt, men ett högre paradis är för menniskan återwunnet, och der är den ewiga wisheten sjelf planterad såsom ett lifwets träd. Uppb. 2: 7; cap. 22: 2, 14. Det är Christus, som är det lefwande winträdet, i hwilket wi såsom grenar skola inympas: det är Han, som kom med nåd och sanning, och som sjelf är wägen, sanningen och lifwet.
19. Ty HERren hafwer grundat jorden genom wishet; och genom sitt råd tillredt himmelen.* *Jer. 10: 12; cap. 51: 15.
Se cap. 8: 29, 30.
20. Genom Hans ord äro djupen åtskiljde, och skyarne med dagg drypande wordne.
21. Min son, låt henne icke ifrån dina ögon wika, så skall du lyckosam och klok warda.
22. Det skall wara din själs lif;* och din mun skall täck wara. *Joh. 17: 3.
Deraf hjertat fullt är, deraf talar munnen. Då den sanna wisheten är själens lif, så är i menniskan en lefwande wattukälla. Joh. 4: 14. Såsom daggen uppfriskar marken, så skolo wishetens barn genom sanningens ord sprida lifwets watten öfwer jordens folk.
23. Då skall du på din wäg säker wandra, att din fot icke stöter sig.
24. Lägger du dig, så skull du icke frukta dig, utan sofwa söteligen;* *Ps. 4: 9. Ps. 91: 5.
25. Att du icke behöfwer frukta dig för hastig förskräckelse, eller för de ogudaktigas storm, då Han kommer.* *Ps. 112: 7, 8.
De ogudaktigas storm är både den storm, som de ogudaktiga förorsaka och den storm, som Herren slutligen låter öfwer dem komma. Hwarken för den ena stormen eller den andra behöfwa Guds barn frukta sig.
26. Ty HERren är din tröst, Han bewarar din fot, att han icke fången warder.
27. Neka dig icke att göra den torftige godt, om din hand af Gudi hafwer makt sådant göra.
Grt.: Neka icke det goda dess Herra o. s. w. Den som är behöfwande har, enligt Herrans lag, en rättighet till hjelp af sin nästa, han är på det sätt herre eller egare till den hjelp, han af oss behöfwer, om Gud gifwit förmåga dertill. Det är nemligen Herren sjelf, som är den rätte egaren af alla egodelar. Hafwa wi något deraf, så äro wi Hans skaffare, och de, som behöfwa hjelpas, måste wi anse såsom af Gud till oss skickade, för att undfå det de behöfwa. Men wi måste pröfwa den anwisning, de hafwa med sig från egaren sjelf, nemligen ifrån Gud. Denna anwisning måste wi läsa i hela deras person, deras wäsende och deras omständigheter, och derefter måste hjelper afpassas. Det är derföre icke lätt att wara en rätt skaffare. Att gifwa gåfwor eller almosor, om wi hafwa råd dertill, är den lättaste delen af skaffareembetet. Detta embete måste sträcka sig wida längre. Kärlek och deltagande, råd och ledning, arbete, omtanke och tillsyn, fördragsamhet och wänlighet, förenade med sanningens salt och nödig skärpa, äro de högre och wigtigare gåfworna, som wi äro wår nästa skyldige.
28. Säg icke till din wän: Gack bort, och kom igen; i morgon* will jag gifwa dig; der du dock det nu hafwer. *5 Mos. 24: 14.
I morgon kan det för honom eller för dig wara för sent; dröjsmålet är pinsamt för din nästa och skadar dig sjelf, då det bewisar brist på ömhet och wälwilja.
29. Far icke efter att göra din wän ondt, den uppå god tro när dig bor.
30. Kifwa med ingen utan sak, om han dig intet ondt gjort hafwer.
Härmed säges ingalunda, att kif med fiender tillåtes (se Matth. 5: 44), då någon gör orätt. Wi lära af Matth. 18: 15, huru wi då skola förhålla oss. Då andra wilja kifwa emot oss, så gifwer oss apostelen denna allmänna regel: görer ingen ondt för ondt o. s. w. om möjligt är, så mycket till eder står, så hafwer frid med alla menniskor. Rom. 12: 17, 18.
31. Följ icke en wrång man efter, och utwälj ingen af hans wägar:* *Ps. 1: 1. Ordspr. 1: 15; cap. 4: 14, 15.
_236.jpg&oldid=345235){kind=link}