| 246 | Cap. 12, 13. | Salomos Ordspråk. |
13. Den onde warder gripen i sina egna falska ord;* men den rättfärdige undkommer ångest. *Ps. 7: 15–17. Ps. 9: 17. Ords. 5: 22.
14. Mycket godt kommer till en genom munnens frukt;* och menniskan warder wedergäldt efter som hennes händer förtjent hafwa.† *Ords. 13: 2. †Ps. 62: 13. Matth. 16: 27. 2 Cor. 5: 10.
Hwad menniskan sår, med hjerta, tunga och händer, det får hon ock uppskära, till en del redan i detta lifwet. Se 2 Cor. 9. Gal. 6: 7–9.
15. En dåre behagar hans sed wäl; men den der råd lyder, han är wis.
Wishetens råd och goda råd, se cap. 8: 12. Att lyda Guds råd i det uppenbarade ordet, det är att wara wis för ewigheten, och att lyda förståndiga menniskors råd i timliga ting, bet är att wara förståndig.
16. En dåre bewisar sin wrede snarligen; men den der smälek fördöljer, han är wis.* *Ords. 14: 17; cap. 15: 18.
17. Den som sannfärdig är, han säger hwad rätt är; men ett falskt wittne bedrager.* *Ords. 14: 5.
18. Den der owarligen talar, han stinger såsom ett swärd; men de wisas tunga är helsosam.
Genom oförståndigt tal, äfwen om det icke talas med ondt uppsåt, åstadkommes dock ofta mycket ondt. De wisas tunga är (grt.) en läkedom och söker att hela de sår, som andra åstadkomma genom osanning, förtal och onda rykten.
19. En sannfärdig mun består ewigligen; men en falsk tunga består icke länge.
20. De, som något ondt råda, bedraga sig sjelfwa; men de, som till frid råda, de skola glädja sig deraf.
Se Matth. 5: 9, der orden egentligen lyda: Salige äro de, som frid göra!
21. Den rättfärdige warder intet ondt wederfarandes;* men de ogudaktige skola med olycka stille warda. *Ps. 91: 10.
Alla de yttre motgångar, som öfwergå de rättfärdige, måste lända till deras wälgång, Rom. 8: 28, men för de orättfärdiga är sjelfwa medgången en olycka.
22. Falske munnar äro HERran en styggelse;* men de som troliga handla, de behaga honom wäl. *Ords. 6: 16, 17.
Troliga, d. ä. redligs, uppriktigt och sannfärdigt.
23. En wis man gör icke mycket af sin klokhet; men de dårars hjerta utropar sin dårskap.* *Ords. 10: 13, 14.
Då den oförståndige talar om sig sjelf och till sitt eget beröm, bewisar han just sin dårskap.
24. En trifwen hand skall warda wäldig; men den som lat är, hon måste skatt gifwa.* *Ords. 10: 4; cap. 13: 4; cap. 19: 15.
Trifwen, d. ä.: idog, werksam.
Grt.: De flitigas hand skall herrska, men o. s. w. Med flit och omtanke förwärfwas wälstånd och makt; men genom lättja, tanklöshet och oordning kommer menniskan på obestånd och under andras wälde. Lättja och frihet kunna aldrig länge bestå jemte hwarandra. Den, som samlar sig en skatt i himlen, Luc. 12: 33, har redan här i tiden den sanna friheten och en stor makt, men de som äro för late och för tröge att söka den oförgängliga skatten, de äro syndens skattskyldige trälar och måste lägga ut denna skatt i daglig träldomstjenst.
25. Sorg i hjertat kränker; men ett wänligt ord fröjdar.
Redan ett wänligt menniskoord kan ofta gifwa wederqwickelse, men det är isynnerhet Guds wänliga ord, Evangelii budskap, som rätt fröjdar hjertat, då det blifwit sargadt genom lagens swärd och grämer sig i sorg öfwer synden.
26. Den rättfärdige hafwer bättre än hans nästa; men de ogudaktigas wäg förförer dem.
27. För en lat lyckas icke hans handel; men en trifwen menniska warder rik.
Grt.: En lat tillagar icke sitt willebråd, men idoghet är för menniskor en ädel rikedom, d. ä.: De tröga och tanklösa begagna icke en gäng rätt hwad som tillfallit dem, såsom genom arf eller på annat sätt, då deremot den flitige äfwen för sin nästa är en skatt genom sitt exempel och den hjelp, han är i stånd att meddela åt de behöfwande. Se 2 Thess. 3: 6–12.
28. På rätt wäg är lif, och på faren stig är ingen död.* *Ords. 8: 35.
Grt.: På rättfärdighetens stig är lif, på den banade wägen är icke döden. "Landsstråten är säker, skogswägar äro farliga. Guds ord förer till lifs, men eget godtycke till döden." L.
13. Capitel.
En wis son låter fadren tukta sig; men en bespottare lyder icke straff.* *Ords. 10: 1; cap. 15: 5.
2. Munnens frukt nyttjar man;* men de föraktare tänka icke annat än wrånghet. *Ords. 12: 14; cap. 18: 20.
Grt.: Utaf munnens frukt äter man det godt är, men de öfwerträdares själ skall äta ondt. Är hjertat fullt af gods, så är munnens tal ett godt utsäde, det bär god frukt, som man får åtnjuta, man winner förtroende, aktning och kärlek, man kan dermed befrämja Guds rike och
_250.jpg&oldid=345267){kind=link}