Sida:Biblia Fjellstedt II (1890) 253.jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
Salomos Ordspråk. Cap. 14. 249

wandringsmän, de äro på resan till sitt rätta hem, de bo här i tält såsom Israels folk på sin wandring i öknen, och deras hydda skall för ewigt grönskas; ty de skola uppstå till ewinnerligt lif, se 2 Cor. 5. Men dessa ord uppfyllas äfwen här i det timliga lifwet. Se Ps. 1. 5 Mos. 5: 9, 10.

12. Mången behagar en wäg wäl; men på ändalykten leder han honom till döden.* *Ords. 16: 25.

13. Efter löje kommer sorg; och änden på glädjen är ångest.

”Såsom man säger: drucken fröjd, nykter sorg; ingen qwäder, utan qwider.” Glädje i synden förer alltid till sorg och ångest. Lyckligt, om denna sorg waknar här i tiden och blifwer en sorg efter Guds sinne, som kommer åstad bättring till salighet!

14. En lösaktig menniska warder gående, såsom han handlar; men en from man skall wara öfwer honom.

Grt.: Ett förwändt hjerta skall blifwa mättadt af sina (onda wägar), men en from man af det, som är öfwer honom (nemligen af Guds nåd och wälsignelse). Den, som wandrar efter egna tankar och egna lustar, måste äta de bittra frukter, som deraf wexa, men den fromme får äta af frukterna på lifwets träd, som öfwer honom utbreder sina grenar.

15. En fåkunnig man tror hwart ord; men en förståndig man aktar på sin gång.

16. En wis man hafwer fruktan, och flyr det arga; men en dåre söker fram dristeligen.* *Ords. 28: 14.

17. En otålig menniska gör galna ting;* men en försigtig man hatar det.† *Jac. 1: 20. †Ords. 12: 16; cap. 16: 32.

18. De flåkote handla owarligen; men det är de förståndigas krona, att de warligen handla.

De flåkote, d. ä. de dåraktige.

19. De onda måste buga för de goda;* och de ogudaktige uti den rättfärdiges portar. *Uppb. 3: 9.

20. En fattig hatar ock hans nästa; men de rike hafwa många wänner.* *Ords. 19: 4.

Grt.: En fattig är ock för sin wän förhatlig.

21. Syndaren föraktar sin nästa; men säll är den, som förbarmar sig öfwer den elända.

Den, som skattar en menniska efter hwad hon eger, ärar den rike och föraktar den fattige, är en syndare, men lycklig den, som förbarmar sig! Se v. 31.

22. De, som med illfundighet umgå, dem skall det fela;* men de, som godt tänka, dem skall trohet och godhet wederfaras.† *Ps. 7: 15–17. Ords. 12: 13. †2 Tim. 1: 16–18.

23. Der man arbetar, der är nog; men der man umgår med ord, der är fattigdom.* *Ords. 13: 4.

”Många ord och intet derunder.” L.

24. För de wisa är deras rikedom en krona;* men de dårars galenskap blifwer galenskap. *Pred. 7: 12, 13.

En krona eller ära är rikedom för de wisa, emedan den anwändes wäl, men dårskapen är och förblifwer dårskap, äfwen om dåren är rik.

25. Ett troget wittne friar lifwet; men ett falskt wittne bedrager.

26. Den som HERran fruktar, han hafwer ett tryggt fäste; och hans barn warda också beskärmade.

De frommas wälsignelse går i arf till barn och efterkommande och är för dem såsom en fast borg.

27. HERrans fruktan är lifwets källa, att man må undfly dödens snara.

Se cap. 13: 14. Herrans fruktan är lif och salighet.

28. Der en konung mycket folk hafwer, det är hans härlighet; men der litet folk är, det gör en herre blödig.

29. Den som tålig är, han är wis; men den som otålig är, han uppenbarar sin galenskap.

30. Ett blidt hjerta är kroppens lif; men afund är war i benen.

Ett blidt, d. ä.: mildt, ödmjukt, förnöjsamt hjerta och sinne är ljufligt äfwen för kroppen; men afund, oförnöjsamhet och syndiga sinnesrörelser äro pinsamma för kropp och själ och tära äfwen på lif och helsa.

31. Den som försmädar den fattige, han lastar hans Skapare;* men den som förbarmar sig öfwer den fattige, han ärar Gud. *Ords. 17: 5.

Emedan genom Herrans skickelse somliga blifwit rika och andra fattiga i denna werlden, så bewisar man förakt emot Skaparen, då man föraktar den fattige, men med förbarmandet ärar man Skaparen, då man gör det för Hans skull.

32. Den ogudaktige består icke uti sin olycka; men den rättfärdige är ock i döden frimodig.

Den rättfärdige har i hjertats djup frimodighet i de swåraste pröfningar och äfwen i döden, men den ogudaktige kan icke ens uthärda olyckor, utan att förlora sin hållning, sitt lugn och sitt mod.

33. Uti den förståndiges hjerta hwilar