| 272 | Cap. 28. | Salomos Ordspråk. |
Då den rike förlitar sig uppå rikedom, så uppwexer derigenom äfwen sjelfförtroende och sjelfwiskhet. Det är swårt att hos dem åstadkomma den ödmjukhet och den Andans fattigdom, som är nödwändig för att lära den rätta wisheten. Derföre säger Skriften, att för de rika är det swårt att ingå i himmelriket. Matth. 19: 23, 24.
12. När de rättfärdige hafwa öfwerhanden, så går det ganska wäl till;* men när ogudaktige uppkomma, så warder en omwändning i folket. *Ords. 11: 10.
Så warder en omwändning i folket, grt.: så utforskas menniskan. Det kommer då i dagen, huru hennes innersta är beskaffadt. Då ondskan kommer till anseende och får mäktiga målsmän, så träder den fram med djerfhet hos hwar och en, som förut af mensklig fruktan fördolt sin inre arghet och sina onda böjelser. Ja, den bryter fram hos många, som icke en gång wisste, att de hade något så ondt anlag. Derföre låter Gud onda målsmän stundom uppkomma.
13. Den sin missgerning nekar, honom warder icke wäl gångande; men den henne bekänner och öfwergifwer, han skall få barmhertighet.* *Ps. 32: 3, 5. 1 Joh. 1: 9.
Detta gäller alltid inför Herran; så länge menniskan icke med uppriktig ånger bekänner sina synder inför Honom, kan hon icke få förlåtelse. Men så snart synden bekännes med allwarligt bättringsuppsåt, och menniskan med tro omfattar Jesum Christum, så blifwer allt förlåtet. Äfwen inför menniskor werkar en ödmjuk bekännelse och en waraktig lefwernets förbättring ganska mycket, till att godtgöra fel och till återwinnande af aktning och förtroende, och stundom äfwen till benådning, då större brott blifwit begångna.
14. Säll är den, som städse fruktar;* men den som halsstyf är, han faller i olycka. *Ords. 14: 16. Phil. 2: 12.
Här menas fruktan för att göra Gud emot. Den, som fruktar synden såsom det största onda, blifwer bewarad och frälst från allt ondt både till kropp och själ. Men den, som icke will böja sig för Herran, faller stundom i detta lifwet i swåra synder och stort elände och slutligen säkert i ewig olycka.
15. En ogudaktig, som öfwer ett fattigt folk regerar, han är ett rytande lejon, och en girig björn.
Emedan det swaga och fattiga folket icke wågar att göra motstånd, så känner den ogudaktige ingen rädsla och ingen skranka för sin ondska. Af denna orsak werkar det så obeskrifligen skadligt på underhafwande, då de stå under ogudaktigt herrskap. Det har på dem en förstörande werkan till kropp och själ.
16. När en förste utan förstånd är, så sker mycken orätt; men den der girighet hatar, han skall länge lefwa.* *Ords. 29: 4.
Förtryck och orätt äro alltid bewis på stor dårskap, men oegennytta och wälwilja är bewis på sann wishet.
17. En menniska, som uppå en själs blod orätt gör, han warder icke behållen, det han än i kulan fore.* *1 Mos. 9: 6. 2 Mos. 21: 12. 5 Mos. 19: 12.
Grt.: En menniska, som är betungad med en själs blod, han flyr till gropen, man kan icke uppehålla honom. Då en menniska på något sätt medelbarligen eller omedelbarligen uppsåtligen skadar sin nästa till helsa och lif, det ware sig antingen genom wåldsamhet och förtryck eller bedrägeri och förförelse, såsom t. ex. nu så många menniskor förstöras till kropp och själ genom rusdrycker, så trycka alltid dessa blodskulder det brottsliga hjertat, äfwen om det är känslolöst, och straffet kommer oundwikligen förr eller sednare, ty alla blodskulder skola strängt utkräfwas. Äfwen otuktsbrott belasta själen med blodskulder.
18. Den der i fromhet wandrar, han blifwer wid sig; men den en ond wäg går, han måste en gång falla.* *Ords. 12: 13.
19. Den sin åker brukar, han skall få bröd nog; men den der far efter att gå fåfäng, han skall få fattigdom nog.* *Ords. 12: 11; cap. 20: 4.
Den lättjefulle måste hunger lida, och den, som förspiller nådens tid, blifwer ewigt utfattig. Då Guds ord icke utfås i hjertat, så wexer på dess åker ingen frukt för ewigheten.
20. En trofast man warder mycket wälsignad; men den der fiker efter att warda rik, han skall icke oskyldig blifwa.* *Ords. 20: 21. 1 Tim. 6: 6, 9.
Den som är trofast, d. ä.: fast i sin tro på Gud, frågar uti att hwad han gör, om det länder till Guds ära; men den, som fiker efter att warda rik, frågar i hwad han företager efter den jordiska fördel det medförer. Den förre får wälsignelse, den sednare faller uti frestelse och snara, i synd och straff.
21. Anse personen är icke godt:* ty han gjorde wäl illa för ett stycke bröd.† *Ords. 18: 5; cap. 24: 23. †Hes. 13: 19.
Den, som anser personen, syndar lika så mycket som den, hwilken för en ringa fördels skull gör något ondt.
22. Den som hastar efter rikedom, och är nidsk, han wet icke, att honom skall nöd uppå komma.
Nidsk, grt.: af ett ondt öga, d. ä.: girig och full af afund.
23. Den en menniska straffar, han skall sedan ynnest finna, mer än den der smickrar.* *Ords. 9: 8, 9; cap. 27: 5, 6.
_276.jpg&oldid=345339){kind=link}