| Salomos Ordspråk. | Cap. 30. | 275 |
bekänna, att han i sig sjelf genom syndafallet har blifwit oförnuftig eller galen i andeliga ting, och att han icke mera eger det rätta ursprungliga menniskoförståndet, som menniskan fick af Gud, utan ett af ormen förmörkadt och förwilladt förstånd. Wisheten, som läres i Guds Andas skola, begynner dermed, att menniskan erkänner sin egen galenskap. Se 1 Cor. 1: 18–31.
3. Jag hafwer icke lärt wishet; och hwad heligt är, wet jag icke.
”Wisa menniskor erkänna, att deras wishet intet är: dårar weta efter deras mening allt och kunna icke wilsefara.” L.
4. Hwilken far upp till himmelen, och neder? Ho fattar wädret i sina händer? Ho binder wattnet uti ett kläde? Ho hafwer stadfästat alla werldens ändar? Huru heter Han? Och huru heter Hans son? Wet du det?* *Es. 40: 12.
För att nu wisa, huru fåfänglig all mensklig wisdom är och huru oförnuftiga deras inbillningar, som tro sig weta allt, framställas här dessa frågor, som det icke står i menniskomakt att efter det egna förståndet beswara. På ett förundranswärdt sätt beskrifwes här Gud såsom Fader, och tillika nämnes Hans Son, hwilkens namn på den tiden ingen menniska wisste, ehuru det war förebildligt uppenbaradt i Silo, i Josua, i Wisheten, Ords. 8: och i Salomo sjelf. Och Hans högsta namn wet ännu ingen. Uppb. 19: 12. Den höga wishet, som i dessa frågor är nedlagd, hade han fått, som om sig sjelf aflägger en så ödmjuk bekännelse, v. 2, 3; ty Herren gifwer de enfaldiga wishet. Om Sonen, Se Ps. 2. Det är blott i Guds uppenbarade rena ord den sanna wisheten finnes.
5. Alla Guds ord äro genomluttrade;* och äro en sköld† dem, som tro uppå Honom. *Ps. 12: 7. Ps. 18: 31. †Ps. 91: 4.
Guds ord är icke blott den härligaste sanning och dyrbarare än genomluttradt guld, utan tillika en sköld emot all fara.
6. Lägg intet till Hans ord; att Han icke skall straffa dig, och du warder lögnaktig funnen.* *5 Mos. 4: 2; cap. 12: 32.
Se Uppb. 22: 18, 19. All lögn är förskräckelig, men allrafarligast är den lögn, som förfalskar Guds ord.
7. Tu ting beder jag af dig, att du dock icke wille neka mig dem, förr än jag dör:
8. Afguderi och lögn låt wara långt ifrån mig; fattigdom och rikedom gif mig icke, men låt mig min afskilda del* af spis få. *1 Tim. 6: 8.
Denna twåfaldiga bön innefattar allt, hwad en menniska till kropp och själ behöfwer: först att hon må blifwa bewarad ifrån all willfarelse och allt sjelfbedrägeri, och komma in på och blifwa bewarad på sanningens wäg; samt derjemte att henne må blifwa beskärdt, det hon till lekamligt uppehälle behöfwer; så att hon må blifwa bewarad både från rikedomens och fattigdomens snaror.
9. Jag måtte eljest, om jag alltför mätt worde,* neka och säga: Ho är HERren? Eller om jag alltför fattig worde, måtte stjäla, och förtaga mig på min Guds namn. *5 Mos. 8: 12, 14; cap. 32: 15.
”Detta är en skön bön, han begärer Guds ord och sitt dagliga bröd, att han både här och der må lefwa.” L. Den, som bryter Guds lag, förtager sig på Guds namn, han ohelgar det, och tjufwen wisar särskildt, att han icke tror, att Gud will försörja honom.
10. Förråd icke tjenaren för hans herre, att han icke bannar dig, och du kommer i skuld.
Dessa ord innebära redan för det wanliga lifwet en wigtig klokhetsregel; men den wigtigaste betydelsen af dessa ord ligger deruti, att man icke skall hata Guds ords tjenare för det ords skull, som de frambära; ty det är Herren sjelf, som bär answaret för sitt ord och för alla, som tjena Honom troget.
11. Det är ett slägte, som bannar sin fader, och icke wälsignar sin moder:
12. Ett slägte, som sig tycker rent wara; och äro dock icke ifrån sin träck rene twagne:
13. Ett slägte, som sina ögon högt upphäfwa, och sina ögnahwarf högt uppehålla:
14. Ett slägte, som hafwer swärd* för tänder, hwilka med sina oxeltänder uppfräta och förtära de elända i landet, och de fattiga ibland menniskorna. *Ords. 12: 18.
I dessa fyra verser beskrifwes hela menniskoslägtets naturliga tillstånd sådant, som det genom syndafallet har blifwit. Egenkärleken går äfwen öfwer kärleken till fader och moder (v. 11); egenkärleken tycker sig ren wara, fastän syndens orenlighet öfwer allt widlåder (v. 12); egenkärleken upphäfwer sig sjelf öfwer andra (v. 13), och egenkärleken åstadkommer bittert hat emot medmenniskor, förtalar, förråder och skadar dem (v. 14). Det är menniskohjertats naturliga förderf, som här beskrifwes; det är en målning af menniskoslägtet. Rom. 3: 10, 18.
15. Igeln hafwer twå döttrar, Bär hit, Bär hit. Tre ting stå icke till att mätta; och det fjerde säger icke, det är nog:
16. Helwetet,* en ofruktsam qwinnas lif, jorden warder icke af wattnet mätt, och elden säger icke, det är nog. *Ords. 27: 20.
_279.jpg&oldid=345348){kind=link}