| Salomos Ordspråk. | Cap. 31. | 277 |
Lemuel betyder den, som hörer Gud till. Det är sannolikt, att Salomo sjelf blef af sin moder i barndomsåren så kallad, och att namnet är ett uttryck af modershjertats bön till Gud, att denne son måtte för alltid höra Honom till. Men hwilken än den talande modren warit, så har han warit upplyst af Guds Ande, och dessa warningar äro skrifna för alla unga hjertan, som wilja gifwa akt på Herrans ord; det är ett tal af den moderliga himmelska wisheten, för att lära hwarje yngling, huru han skall undwika olycka och finna den rätta lyckan på sin lefnads wäg. Hwarje from moder bör ock häraf lära, huru hon skall uppfostra sina barn. Ps. 119: 9.
2. Ack! min utkorade: Ack! du mitt lifs son: Ack! min önskade son.
Med sådan hjertlighet och brinnande kärlek talar den himmelska wisheten till alla sina barn.
3. Låt icke qwinnor få din förmåga;* och gack icke de wägar, der konungar förderfwa sig på. *5 Mos. 17: 17.
De qwinnor, för hwilka här warnas, äro icke blott otuktiga qwinnor i wanlig mening, utan hela capitlet innehåller, jemte bokstafwens wisa warningar, äfwen en högre andelig betydelse. Dessa förförande qwinnor äro alla slags synder och begärelser, all falsk lära och alla förförelser, hwarigenom så wäl konungar och mäktige, som de ringa och swaga blifwa förderfwade.
4. O, icke konungar, Lemuel; gif icke konungar win dricka, eller förstar starka drycker:* *Pred. 10: 16, 17.
5. Att de icke dricka,* och förgäta rättheten, och förwända de elända menniskors sak. *Es. 5: 22, 23; cap. 28: 7.
Win och starka drycker äro farliga för hwar och en, men isynnerhet för dem, som innehafwa höga och wigtiga embeten, emedan de derigenom så lätt kunna förledas till försummelse af sina stora pligter eller blifwa oskicklige att rätt sköta dem.
6. Gif starka drycker dem, som förgöras skola, och win bedröfwade* själar: *Neh. 8: 10.
7. Att de måga dricka, och förgäta sin wedermöda, och icke mer ihågkomma sin jemmer.
Detta är icke en tillåtelse för någon enda menniska att berusa sig sjelf eller någon annan, utan en befallning att på ett lofligt och måttligt sätt styrka och uppmuntra dem, som bedröfwade äro, icke med den brända giftiga rusdrycken, som beredes af menniskor, utan med de gåfwor, som Gud gifwer. Här är sträng förmaning till försakelse för egen del och till frikostig ömhet för olyckliga likar. Försaka sjelf, att du må kunna trösta, wederqwicka och hjelpa de olyckliga!
8. Låt din mun upp för de dummar, och för alla deras sak, som förlåtne äro.* *Ords. 24: 11. Job 29: 12, 13.
9. Låt din mun upp, och döm rätt, och hämnas den elände och fattige.* *Ps. 82: 4. Es. 1: 17.
Tala för dem, som icke kunna förswara sig, då de hafwa rätt, och beskydda de wärnlösa.
10. Hwilken en dygdig qwinna beskärd är, hon är mycket ädlare än allrakosteligaste perlor.* *Ords. 18: 22; cap. 19: 14.
I det föregående hafwa warningar mot synd och förförelse blifwit gifna, och i det följande afmålas en from maka, såsom redan i sig sjelf en stor gåfwa af Gud, som mer än något annat bidrager till timlig sällhet och lycka. Men en sådan gåfwa är tillika en bild af den himmelska wisheten, som en menniska skall söka, och den, som förmäler sig med wisheten, blifwer derigenom lycklig för ewigt.
11. Hennes mans hjerta tör förlåta sig uppå henne; och bergning skall honom icke fattas.* *Ords. 12: 4; cap. 14: 1.
12. Hon gör honom ljuft, och icke ledt, i alla sina lifsdagar.
13. Hon brukar sig på ull och lin, och arbetar gerna med sina händer.
14. Hon är såsom ett köpmansskepp, som sin bergning fjerran efter hemtar.
15. Hon står om natten upp, och gifwer sitt husfolk mat, och sina tjenarinnor deras del.
16. Hon tänker på en åker, och köper honom; och planterar en wingård af sina händers frukt.
Såsom klokhet och flit utmärka en from husmoder, så gifwer den sanna wisheten åt det hjerta, der hon finnes, förstånd och klok omtanke till alla nödiga göromål och en flit och ihärdighet, som öfwerwinna alla swårigheter.
17. Hon gjordar sina länder fast, och stärker sina armar.
Såsom äfwen detta hörer till en makas trohet att rätt wårda helsa och krafter, så är den sanna wisheten, der den finnes, angelägen om att bewara och föröka sina krafter. Se 1 Cor. 9: 25, 27. Eph. 6: 14, 15.
18. Hon märker, hwar hennes handel kan hafwa förkofring; hennes lykta utsläckes icke om natten.
Det hörer till den rätta klokheten att till allt godt begagna alla omständigheter och tillfällen och att wäl nyttja tiden. Så lärer den himmelska wisheten att tänka och arbeta, att göra godt utan återwändo och att alltid låta ljuset lysa för menniskorna. Äfwen den, som råkat ut i olyckans och bedröfwelsens mörkaste natt, skall finna en tröstens lykta och ett warmt herberge i det hus, der denna wishet är hemma.
19. Hon räcker ut sin hand till rocken, och hennes finger fatta tenen.
Rocken, d. ä. spinnrocken.
_281.jpg&oldid=345354){kind=link}