Salomos Predikare

Inledning.

Namnet på denna bok är taget af dess första vers. Predikaren är på grundspråket uttryckt med ett ord, som egentligen betyder predikerskan, nemligen den lärande wisheten. Se Ords. 8: och cap. 31: 31. Salomo talade och skref i denna wishets namn och upplyst af denna wishets anda. Efter all sannolikhet och de fleste uttolkares mening har Salomo blifwit genom Guds nåd åter upprättad ur sitt affall ifrån Herran och efter sin återupprättelse skrifwit denna Bok, såsom en för alla tider talande samling af hans rika erfarehet. Lycklig den, som låter lära sig af denna erfarenhet och af den wishet, som åt Salomo war gifwen!

Boken innehåller en stark framställning af alla jordiska tings fåfänglighet och wisar, huru nödwändigt det därföre är att med rätt wishet anwända lifstiden och lifwets gåfwor. Den wisar, huru olycklig menniskan kan wara, oaktadt all rikedom och jordisk lycka, då hon icke eger den rätta wisheten och den oförgängliga skatten. Den wisar också, att både Guds försyn och styrelse och sjelfwa det menskliga lifwet är för menniskoförståndet en olöslig gåta, en ogenomtränglig hemlighet, då hon icke hemtar ljus deröfwer i den sanna wishetens skola. Boken slutar med förmaning, att af wisheten sjelf lära att wisligen lefwa, på det man må kunna saligt afsomna.

1. Capitel.

Menniskotids fåfänga.

Detta är Predikarens ord, Davids sons,* konungs i Jerusalem.† *2 Sam. 12: 24. †1 Kon. 1: 35.

2. Allt är fåfänglighet, sade Predikaren: allt är icke annat än fåfänglighet.* *Job 7: 16. Pred. 2: 11; cap. 6: 11; cap. 11: 8.

Grt.: O fåfängligheters fåfänglighet! sade Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet. Dessa ord antyda bokens innehåll, och härmed will Predikaren förmana oss att söka det ewiga waraktiga, det ewiga lifwet.

3. Hwad hafwer menniskan mer af all sin möda,* som hon hafwer under solen? *Ps. 39: 7. Pred. 2: 22, 23.

4. En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifwer ewinnerligen.* *Ps. 104: 5. Ps. 119: 90.

Jorden består genom tidehwarfwen från slägte till slägte, intill den stora förwandlingen. 2 Pet. 3: 13.

5. Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.* *Ps. 19: 7.

6. Wädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.

7. Alla floder löpa i hafwet, dock warder icke hafwet dess fullare: till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.

Genom regnet kommer wattnet tillbaka till sina källor, sedan det utur hafwet såsom dunst uppstigit i luften.

8. Alla ting äro mödosamma,* så att ingen kan uttala det. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.† *Job 7: 1, 2; cap. 14: 22. †Ords. 27: 20.

Menniskornas begärelser kunna aldrig blifwa mättade af jordiska ting, ty ingenting annat än lifwets bröd från himmelen kan mätta en hungrig själ. När det, som på jorden önskas, ändtligen erhållas, så wisas det, att själen deraf ej kan mättas. Så länge själen icke af den sanna wisheten blifwit frigjord, så är hon liksom fängslad i gruset och wrider sig i bojorna af ett qwäljande enahanda.

9. Hwad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hwad är det man gjort hafwer? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solen.

Någonting egentligen nytt kan menniskan icke se, då ingen ny födelse och ny skapelse skett i hennes hjerta, så att hon med trons öga kan blicka in i en ny och salig werld.