| Salomos Predikare. | Cap. 8, 9. | 291 |
Menniskan har icke makt öfwer sin ande i dödsstunden, icke heller öfwer någon annans ande, och i den sista striden kan ingen, som är fången i synden, blifwa lösgifwen genom någon rikebom eller makt eller klokhet. Den ogudaktiges syndawäsende kan icke befria honom ifrån Guds dom och straff.
9. Allt det hafwer jag sett, och gaf mitt hjerta till alla werk, som ske under solen: en menniska råder understundom öfwer den andra sig till skada.* *Ps. 82: 6, 7.
Såsom Pharao, Sanherib, Antiochus, Herodes och många andra, som warit Guds straffdomars redskap, men genom sitt hat mot Gud och Hans rike ådragit sig timligt och ewigt förderf. Af sådana exempel lärer man att inse orsaken, hwarföre Gud stundom tillsätter ogudaktiga herrskare. Då plågoris behöfwas, så måste de komma, men Gud har icke gifwit åt sådane herrskare den onda wiljan, utan den hafwa de från den anden, som war en mandråpare af begynnelsen. Herren gifwer dem, då det Honom behagar, makt att plåga dem, som behöfwa att tuktas och straffas.
10. Och der såg jag ogudaktiga, som begrafne woro; som gått och wandrat hade i heligt rum, och woro förgätne i staden, att de så gjort hade: det är ock fåfänglighet.
Att de ogudaktiga, som gått och wandrat i heligt rum, såsom om de warit rätte medlemmar af Guds rike, icke blott blifwa begrafne, utan berömde såsom fromma och goda menniskor, och deras ogudaktighet förgätes, är också ännu i dag en wanlig synd. Detta hörer äfwen till den fåfänglighet, falskhet och blindhet, som genom synden är inkommen i werlden. Äfwen af en ogudaktig menniskas begrafning, som stundom sker med mycket prål, är högst bedröflig för den, som blickar in i ewigheten.
11. Efter det icke straxt går domen öfwer onda gerningar, warder menniskans hjerta fullt till att göra ondt.* *Job 35: 15.
12. Om en syndare hundrade resor illa gör, och dock länge lefwer, så wet jag likwäl, att dem warder wäl gångande,* som Gud frukta, de som Hans ansigte frukta. *5 Mos. 6: 24. Esra 8: 22. Ps. 33: 18, 19. Ords. 14: 11.
Guds stora långmodighet och tålamod med syndare begagnas af de obotfärdiga till ett stöd för deras syndiga säkerhet, se 2 Pet. 3: 9, och de fromma äro i fara att af egna motgångar och de ondas medgång falla på den tanken, att Gud icke aktar derpå. Se Ps. 73. Emot sådana tankar hafwa wi här och på andra ställen i Guds ord kraftiga warningar. I dessa ord ligger tillika en warning, att icke blifwa modfälld eller retad då man ser, att det onda icke behörigen straffas och motarbetas af den werldsliga öfwerheten, ty ingen kan undgå den högste Domaren.
13. Ty den ogudaktige warder icke wäl gångande; och såsom en skugga skola de icke länge lefwa, som icke Gud frukta.
14. Det är en fåfänglighet, som sker uppå jorden: någre äro rättfärdige, och dem går, såsom de hade de ogudaktigas gerningar gjort;* och någre äro ogudaktige, och dem går, såsom de hade de rättfärdigas gerningar gjort:† Jag sade: det ar ock fåfänglighet. *Ps. 44: 18. †Ps. 37: 35. Ps. 73: 3. Pred. 2: 15; cap. 9: 2.
15. Derföre prisade jag glädjen, att menniskan intet bättre hafwer under solen, än äta och dricka, och wara glad:* och sådant får hon af sitt arbete i sina lifsdagar, som Gud henne gifwer under solen. *Pred. 9: 7.
Att med stilla förbidande öfwerlemna händelserna uti Herrans hand och med glädje och tacksamhet emottaga och med måttlighet och wishet åtnjuta sin beskärda del, är det, som wi af allt detta skola lära.
16. Jag gaf mitt hjerta till att weta wishet, och till att skåda den wedermöda, som på jorden sker: att ock en hwarken dag eller natt får sömn i sina ögon.
Här börjar nu en ny afdelning, hwaruti den predikande wisheten för oss framställer en tafla af särskild beskaffenhet, att det nemligen för menniskan är förgäfwes att wilja utransaka Guds fördolda wägar i Hans skapelse och werldsstyrelse.
17. Och jag såg alla Guds werk: ty en menniska kan icke finna det werk, som under solen sker: och ju mer menniskan arbetar till att söka, ju mindre finner hon; om hon än säger: Jag är wis, och wet det, så kan han dock icke finna det.
Ehuru Gud inlagt ewighet i menniskohjertat, så kan menniskan likwäl icke med sitt hjerta begripa Herrans werk, utransaka Guds djuphet eller fatta ewigheten. Jfr 1 Cor. 2: 10–12.
9. Capitel.
Fromhets och snällhets öde.Ty jag hafwer allt sådant lagt på hjertat, till att ransaka allt detta, att någre rättfärdige och wise äro, hwilkas underdåner i Guds hand äro: dock wet ingen menniska någons kärlek, eller hat, som han hafwer för sig.
_295.jpg&oldid=345396){kind=link}