| 312 | Cap. 8. | Salomos Höga Wisa. |
allena, se Matth. 25: 14–30, Luc. 20: 9–16, men wäktarena få sin näring af wingården och hafwa en nådelön att wänta. Se Es. 61. 1 Cor. 3: 6–9. Bruden bekänner härmed, att wingården tillhörer Konungen, och att all frukten är Hans. Uppb. 4: 10, 11; cap. 5: 9, 12.
13. Du, som bor i örtagårdarna, sällskapen* akta† deruppå: låt mig höra din röst.** *Ps. 68: 12. †1 Tim. 4: 16. **Es. 58: 1.
Här är bruden numera icke i öknen, utan i örtagårdarna, i fruktbara, blomstrande församlingar, och hennes röst är icke, såsom förut, föraktad af sällskaperna, utan efterlängtad, och Brudgummen uppmanar henne till glädje och segersång.
14. Fly, min wän, och war lik en rå, eller en ung hjort, in på örtabergen.* *Högaw. 2: 17. Uppb. 22: 20.
Fly, grt.: skynda. Skiljobergen kallas nu örtabergen. Emellan Christus och bruden ligga nu inga skiljeberg, utan hon känner sig i Hans närhet, men längtar hädan till ett bättre land och beder, att Han måtte skynda med henne in på örtabergen, till det himmelska Jerusalem, der de oförgängliga paradisfrukterna wäxa och der det himmelska bröllopet skall firas. Uppb. 12: 7–9; cap. 22: 2. Samma bön beder äfwen i det Nya Testamentet hwarje själ, som hörer till brudförsamlingen; bruden brinner af helig kärlek och är full af längtan efter Brudgummens ankomst, hon beder derom både natt och dag, och Han swarar: ja, jag kommer snart, och derpå swarar bruden: Amen! ja, kom, Herre Jesu. Uppb. 22: 17, 20.
_316.jpg&oldid=340981){kind=link}