tågade derefter mot Jerusalem. Det berättas att han, under det han belägrade Tyrus, fordrat understöd från Samarien och Judeen, men att öfwerstepresten Jadduah wägrade, emedan Judafolket hade swurit konungen af Persien tro- och huldhetsed, att Alexander derföre ämnade hämnas på Jerusalem, men att folket fastade och bad och öfwerstepresten i sin fulla presterliga prydning, i spetsen för presterna och Leviterna, i hwita kläder, gingo i högtidligt tåg eröfraren till mötes. Så snart Alexander såg honom, war han blidkad, han helsade öfwerstepresten wänligt, gaf honom handen och tillbad namnet Jehovah, som stod på guldplåten på öfwersteprestens hufwudbonad. Alexander förklarade detta så, att han redan i Macedonien i en dröm hade sett en man i denna drägt, som förkunnat honom, att hans Gud gifwit honom herrawälde öfwer hela Asien. Alexander intågade fredligt i Jerusalem, offrade i templet, lät föreläsa sig Daniels prophetior, som handlade om honom, gaf Jerusalem löfte om wissa privilegier och fortsatte sitt segertåg till Egypten, Persien och Indien. Denne store konung förenade Öster- och Westerlanden med hwarandra; nya handelswägar, en ny bildning och nya tänkesätt, uppstodo bland folken i hans mäktiga rike; han grundade en mängd nya städer, och folken kommo i lifligt umgänge med hwarandra. Det Grekiska språket, som Gud beredde att blifwa det Nya Testamentets grundspråk och så tillsägandes Christi kyrkas första modersmål, fick genom Alexander ett allmänt herrawälde bland folken. Han war således ett stort medel i Guds hand att bana wäg för Messias och Hans rike. Alexander tågade till Indien, sedan han intagit hela det Persiska riket och förenat det med Grekland. På sitt återtåg dog han i Babylon, efter en kort sjukdom, i den högsta glansen af sina segrar, år 323 före Christi födelse. Hans stora rike delades i 4 hufwuddelar mellan fyra af hans generaler. Palestina tillföll Laomedon, men redan tre år derefter togs det ifrån honom af Ptolemæus Lagi, som hade blifwit konung i Egypten. Då öfwerstepresten Onias wille blifwa Laomedon trogen, så inföll Ptolemæus i Jerusalem på en Sabbath och intog det utan motstånd, men behandlade Judarne med mildhet. Han förflyttade 100,000 Judar till Egypten, isynnerhet till Alexandria, och gaf åt dem samma fri- och rättigheter, som åt Macedonierna. År 314 blef Palestina intaget af Antigonus, en annan af Alexanders generaler, men denne blef öfwerwunnen af Ptolemæus och stupade i en slagtning år 301 (wid Ipsus). Då kom Judafolket under de Egyptiska konungarnes wälde, för en tid af 100 år, och åtnjöto lugn och stillhet. Genom Alexander och hans efterträdare blef det Grekiska språket infördt såsom embetsspråk och bildningsspråk äfwen i Judalandet och talades allmänt af de kringspridda Judarne i Egypten, i mindre Asien o. s. w. Hebreiska språket började glömmas, och det Gamla Testamentets heliga Skrifter öfwersattes på det Grekiska språket. Denna öfwersättning, som kallas de Sjuttio Uttolkares (Septuaginta Interpretum), föranstaltades af den Egyptiske konungen Ptolemæus Philadelphus år 270 före Christi födelse. I Ptolemæi Philometers tid uppbyggde den till Egypten utwandrade presten Onias ett tempel i Leontopolis i Egypten, som liknade Jerusalems tempel, och der infördes samma gudstjenst som i Jerusalem, för den stora mängd af Judar, som i Egypten war bosatt. Detta tempel förstördes af Romarne under kejsar Vespasianus. År 203 blef Judalandet intaget af den Syriske konungen Antiochus den store. Under en längre tid war det en kastboll emellan Egypten och Syrien. Ändteligen behöll den Syriska makten herrawäldet och Judarne behandlades med grufligt tyranni af Antiochus Epiphanes, som förwandlade templet till ett afgudatempel och offrade hedniska offer. Detta war förödelsens styggelse, Dan. 11: 31, en förebild till en stundande förödelse på en annan tid, Matth. 24: 15. Från detta tyranni befriades Judafolket genom Maccabeerna, en Judisk hjelteslägt med sällsynta egenskaper. På den tiden beseglade talrika blodwittnen sin tro på Israels Gud med en frimodig martyrdöd. Såsom ett märkwärdigt exempel omtalas, att en moder såg sina sju söner för den mordlystne konungens ögon uppgifwa andan under de pinsammaste marter, men hon blef ståndaktig i sin tro, hon förmanade sin yngste son att förblifwa sin Gud trogen, han följde frimodigt sina bröder i döden och derefter föll modren sjelf under bilan. Detta är det sanna hjeltemodet, som har den himmelske Konungens ära till sitt syftemål
_322.jpg&oldid=345459){kind=link}