presterna förföllo, dersto större blef motsatsen mellan prester och propheter, destomera blefwo propheterna en särskild klass af folklärare med gudomligt uppdrag och ett rikare mått af egentliga uppenbarelser, som förkunnades i anda och kraft. Propheterna förkunnade Herrans befallningar, Hans wilja och rådslut, Hans warningar, förmaningar och nådelöften; konungar, prester, falske propheter och hela folket warnades och bestraffades för sin otro och sina synder. Straffdomar förkunnades, som sedan gått i fullkomlig fullbordan. För dem, som wille tro, förkunnades ljufliga nådelöften med tröst och hugswalelse, löften om Guds bistånd och hjelp, löften om Messias och Hans rike, och dessa löften hafwa redan till en betydlig del gått i fullbordan, men på Israel skola dessa löften fullbordas wida mer än hittills skett, och jorden skall uppfylld warda af Messias härlighet.
Af alla propheter, som lefde före David och Salomo, hafwa wi blott tillfälliga egentliga prophetior, af hwilka somliga icke blifwit upptecknade af dem sjelfwa, utan af andra. Mose, Josua och Samuel utgöra dock stora undantag, de hafwa skrifwit sjelfwe. I de äldre tiderna war det prophetiska embetet mera ett läroembete, men efter Salomos tid blefwo propheterna mera wäktare än lärare. De skulle wakta Herrans wakt, de skulle söka att hämma syndaförderfwet i dess lopp, de skulle waka, att icke Guds rike gick under; ty i hela folket hade affall ifrån Gud och en fiendtlig ställning emot den sanna fromheten tagit öfwerhand: konungarne woro afgudadyrkare; presterna insomnade i köttslig säkerhet och werldsligt sinne, okunniga och egennyttiga; folket war förwilladt och smickrades af ett stort antal falska propheter. Emot allt detta onda skulle Herrans propheter wara wäktare. Till detta wäktareembete erhöllo somliga af propheterna äfwen gåfwan att göra underwerk. Denna gåfwa war då liksom en ytterligare fullmakt ifrån Herran, en fullmakt sådan som Mose hade haft den. Denna gåfwa hade Elia och Elisa i rikt mått. Derefter finna wi denna gåfwa mindre ibland följande propheter, men deremot uppenbarelsens gåfwa i ganska hög grad, så att propheterna, upplyste af den Helige Andes ljus, förkunna både Judafolkets och andra folks tillkommande historia, bestånd, olyckor eller undergång, och för Judafolket återupprättelse af en qwarlefwa genom Messias. Medelpunkten, kärnpunkten och glanspunkten i prophetiorna är Messias såsom Prophet, Öfwersteprest och Konung; Hans förnedring, Hans lidanden, Hans död, uppståndelse, och himmelsfärd, Hans rikes upprättande, den Helige Andes utgjutelse, Christi rikes seger i hela werlden och Hans tillkommelse i härlighet beskrifwes af propheterna med en förundranswärd tydlighet på många ställen. I prophetiorna wisar sig ett ingående i enskildtheter med så bestämda ordalag, att det omöjligen kunde stå i menniskomakt att så förkunna tillkommande ting. Prophetiorna hafwa ingen likhet med spåmäns eller äfwentyrares och swärmares gissningar, öfwerdrifter eller twetydigheter; de äro förutsägelser i så bestämda ord, att man i alla de prophetior, som redan blifwit fullbordade, tydligt ser en sträng bokstaflig mening. Häraf är ganska klart, att de prophetior, som man ännu icke tydligt kan se hafwa gått i fullbordan, nödwändligt måste fullbordas. Det som skett är en pant för det, som ännu skall ske. De framställa alltid det ord, de förkunna, såsom ett budskap från den allwetande Guden, icke såsom sitt, utan såsom Herrans ord. Detta säger Herren är ett af deras wanliga inledningsord, och till en stor del införes Herren talande. Studom heter det: Detta är tungan eller den syn o. s. w., stundom heter det: Herrans hand kom öfwer mig, och om Daniel läsa wi, att Gud gaf honom stort ljus samt gåfwan att uttyda drömmar. Stundom fingo propheterna tala med Gud sjelf eller med himmelska andar, som både meddelade dem syners uppenbarelser och förklarade för dem dessa syners betydelse. Ofta anföra propheterna en gudomlig befallning att genast uppskrifwa, hwad som blifwit dem uppenbaradt. Om somliga af propheterna, såsom Esaia, Hesekiel och Daniel läsa wi, att de wid många tillfällen fått blicka in i sjelfwa himmelen och fått skåda den ewige Konungen i Hans härlighet på det sätt, som är möjligt för en menniska att skåda Honom här i tiden. Det prophetiska ordet såwäl som det öfriga af den Heliga Skrift förer med sig ett inre wittnesbörd för hwar och en menniska, hwilkens själ är öppen för gudomligt tal och för Guds Andas werkan.
Christus och Apostlarne åberopa sig ofta på propheterna samt hela det Gamla Testamentets skrifter och anföra många ställen derutur. Derföre kan ingen hafwa en
_326.jpg&oldid=345470){kind=link}