| 326 | En skarp Botpredikan. | Propheten Esaia. | Cap. 1. |
Guds Ande. Men detta skedde icke på en gång, utan på olika tider under en lång tidsrymd.
2. Hörer,* I himlar, och du jord, fatta det med öronen; ty HERren talar: jag hafwer uppfödt barn,† och upphöjt, och de äro mig affällige wordne.** *5 Mos. 4: 26; cap. 31: 28; cap. 32: 1. †2 Mos. 19: 5, 6. Os. 11: 1. **5 Mos. 32: 5.
Herren kallar här hela sin skapelse, himlar och jord, till wittne, och detta lärer oss, att alla affälliga barn, alla, som icke wilja lyda Herrans ord, hafwa wittnen omkring sig, så länge de lefwa; och i domen stå dessa wittnen emot dem. Himmel och jord skola förgås, hwad deras närwarande gestalt beträffar, men den förborgade werld af lif och ande och oförgängliga krafter, som deruti finnas, framträda i en ny förklarad gestalt såsom nya himlar och en ny jord, och de andar, som warit denna skapelses innewånare, dö icke. Wi hafwa om oss en stor hop med wittnen. Ebr. 12: 1. Hedningarne äro wittnen, de fulländade rättfärdigas andar äro wittnen. Englar omgifwa oss, och onda andar werka här beständigt, såsom synden och det ondas tillwext bewisar. 2 Kon. 6: 17. Ebr. 1: 14. Eph. 6: 12. Herren hade utwalt Israels folk att wara Hans barn, men de afföllo ifrån Honom, och häröfwer klagar den kärleksrike Fadren, såsom med ett sörjande hjertas smärterop. I ären Herrans eder Guds barn, sade Herren till dem genom Mose. 5 Mos. 14: 1. Men en tid derefter klagade Mose: den afwoga och onda slägten är Honom ifrånfallen; skamfläckar äro de och icke Hans barn, 5 Mos. 32: 5. Äfwen christenheten består nu af sådane affälliga barn, till hwilka Herren i sitt ord ropar i oräkneliga wittnens närwaro.
3. En oxe känner sin herre, och en åsna sin herres krubba; men Israel känner det icke, och mitt folk förstår det icke.* *Ps. 78: 8.
Grt.: Men Israel känner icke och mitt folk förstår icke. Menniskans wigtigaste näringsmedel är Guds ord såsom föda för själen. Den Heliga Skrift, Sakramenten och Ordets predikan äro liksom den krubba, der wi skola söka denna näring, och Han sjelf, som är lifwets bröd, låg en gång såsom barn i lindakläder, i krubban i Bethlehem. Då menniskan icke söker denna näring för själen, så är hon oförståndigare än djuren, som alltid weta, hwar de finna sin föda. Se Ps. 49.
4. Ack! we det syndiga folket; det folket af stor misshandel, den arga säden, de skadliga barnen, som öfwergifwa HERran; försmäda den Helige i Israel, och wända tillbaka.
Herren, Jehovah, Messias är den Helige i Israel, kyrkans Herre och Konung, som också gör sitt folk rättfärdigt och heligt. Han sjelf ropar we öfwer dem, som förkasta Hans ord och öfwergifwa Honom. Matth. 23. Jfr Ebr. 10: 28, 29.
5. Hwad skall man mer slå eder, medan I afwiken in desto mer?* Hela hufwudet är krankt, hela hjertat är försmäktadt. *2 Chrön. 28: 22.
Herren klagar, att all tuktan war förgäfwes och att de affälliga derigenom blefwo ännu wärre och mera förhärdade. Både förståndet och hjertat woro så förderfwade, att de icke wille låta Guds Ande straffa sig, ty de woro kött. 1 Mos. 6: 3. Den swåraste krankhet i förstådet är en blind otro, och hjertats försmäktande betyder dess känslolöshet och förhärdelse.
6. Ifrån fotbjellet allt upp till hufwudet, är der intet helt uppå; utan sår, swullnad och etterböld, de der icke plåstrade, eller förbundne, eller med olja mökte äro.
Är der intet helt uppå, grt.: är deruti intet oskadadt. Etterböld, grt.: blodiga sår. Mökte, d. ä. upplenade. Folket jemföres med en menniska, som är betäckt med gamla och nya sår och bölder, så att ingen fläck är på kroppen, der nya slag kunde få rum. Både med gamla och nya hemsökelser hade Herren försökt att föra sitt folk till besinning och bättring, men förgäfwes. Ingen barmhertig Samarit göt olja i såren, der fattades trogna och redliga herdar och lärare, som hade kunnat wisa folket, hwar win och olja för den kranka själen war att finna, då de blefwo slagne.
7. Edert land är öde;* edra städer äro uppbrände med eld: främmande förtära eder åker för edra ögon, och han är öde, såsom det de främmande förhärjat hafwa. *5 Mos. 28: 51, 52. Es. 5: 5.
Icke blott folket war förderfwadt af synden, utan landet war af fienden ödelagdt. Med afseende på folk och länder följa alltid timliga straffdomar på allmänt syndaförderf; ty tolk och länder hafwa icke, såsom enskilda personer, någon ewighet, der samhällssynderna såsom sådane kunde blifwa bestraffade.
8. Men hwad ännu qwar är af dottern Zion, det är likasom en hydda uti en wingård, och såsom en waktbod uti stubbåkern, såsom en förhärjad stad.
Dottern Zion, Israels folk, Zions församling, hade genom många straffdomar blifwit obetydlig såsom en hydda eller waktbod, som en wäktare gör för tillfället uti en wingård eller kålgård, (Stubbåker, grt.: kurbitsgård, melongård, kålgård) eller såsom en belägrad stad, omgifwen och innestängd af fiender. 2 Kon. 6: 24, 30.
9. Om HERren Zebaoth icke läte oss något litet igenblifwa,* så wore wi likasom Sodom, likasom Gomorra.† *Es. 17: 4–6. Klagow. 3: 22. Rom. 9: 29. †1 Mos. 19: 24.
Swåra hemsökelser hade gått öfwer folket, med dessa straff hade warit skonsamma i
_330.jpg&oldid=345482){kind=link}