| Rättfärdighetens frukter. | Propheten Esaia. | Cap. 58, 59. | 433 |
12. Och genom dig skall uppbygdt warda det länge öde legat hafwer,* och du skall lägga en grund, den i ewig tid blifwa skall; och du skall kallas den der rifna gårdar bygger, och wägar bättrar, att man der bo kan. *Es. 61: 4.
Om Israels folk wille omwända sig till Herran, så skulle äfwen dess ödelagda land förwandlas till en lustgård, men isynnerhet har detta löfte den andeliga betydelse, att det genom synden ödelagda och sönderrifna hjertat skall förwandlas till ett Herrans tempel, ett andeligt paradis. Och så snart Evangelium med sina wälsignelser hinner sprida sig öfwer jorden, som nu bär törne och tistel och är underkastad så mycket elände för syndens skull, så skall denna stora ödemark blifwa en skön Herrans plantering; hedendomens förödelser skola upphöra, Christi rike måste blomstra från haf till haf.
13. Om du wänder din fot ifrån sabbathen, så att du icke gör på min helgedag hwad som dig tyckes, så skall det kallas en lustig sabbath, till att helga och prisa HERran; ty så warder du Honom prisande, när du icke gör dina wägar, eller warder funnen uti det, som dig täckes, eller hwad du talar.
En särdeles stor wigt lägges här på sabbathens helgande. Blott Herrans werk skall menniskan på sabbathen göra. Detta gällde icke allenast i det Gamla, utan äfwen i det Nya Testamentet. Hwilodagens anwändande är ett bestämdt kännetecken derpå, huru det står till med christendomen i ett christet land såwäl i allmänhet, som ock hos den enskilda menniskan, Såsom du helgar Herrans dag, sådan är din christendom, och sådan är den dom, du har att wänta. Att christendomens lif och anda till en stor del blifwit i wår kyrka förqwäfda, wisar sig äfwen deruti, att Herrans dag så allmänt ohelgas. För den, som älskar Herran, är sabbathen den ljufligaste dagen, en lustig sabbath. Den, som icke helgar sabbathen, kan icke prisa Herran. Herrans pris består icke blott i ord, utan i gerningar.
14. Allt då skall du hafwa lust i HERran, och jag skall föra dig öfwer höjderna på jorden, och skall spisa dig med din faders Jacobs arf; ty HERrans mun säger det.
I stället för att wara undertryckt och föraktadt skall Guds folk slutligen upphöjas ”öfwer höjderna på jorden.” Det fruktbara Canaan, den arfwedel, som Gud åt Jacob utlofwade, war i sig sjelf en stor wälsignelse, men den afbildade den wida högre andeliga wälsignelsen, som utlofwades åt Abraham, den himmelska arfwedelen och alla nådens gåfwor och oförgängliga rikedomar, som Christus gifwer sina trogna.
59. Capitel.
Juda syndar. Christus lofwas.Si, HERrans hand är icke för kort,* så att Han icke hjelpa kan; och Hans öron äro icke lomhörda wordne, att Han intet hörer; *4 Mos. 11: 23. Es. 50: 2.
2. Utan eder ondska åtskiljer eder och eder Gud ifrån hwarannan; och edra synder gömma bort Hans ansigte ifrån eder, att I icke hörde warden.* *Mich. 3: 4.
Det förblindade folkets trotsiga fråga, hwarföre Herren icke aktade på deras fastande, böner och gudstjenst, cap. 58: 3, upptages här åter till widare beswarande; här wisas, att skulden ingalunda är brist på makt eller wilja hos Herran, Hans hand är lika mäktig, som då Han förde sitt folk utur Egypten, Hans öron lika williga att höra de botfärbigas bönerop; men synden, så länge den med uppsåt hyses i hjertat och utöfwas i lefwernet, är en skiljemur emellan Gud syndaren. Såsom ett tjockt moln bortskymmer solens glans, så förorsakar otron och synden, att Gud bortgömmer sitt ansigte.
3. Ty edra händer äro med blod besmittade,* och edra finger med odygd; edra läppar tala lögn; eder tunga diktar orätt. *Es. 1: 15.
Om blodskulden, se Ps. 51: 16. Menniskan kan hafwa många blodskulder på sitt samwete, utan att hafwa begått någon egentlig mordgerning. Med hjerta, mun och händer syndar man emot Gud och menniskor, så länge otro och kärlekslöshet hafwa herrawälde i själen. Sjelfwa bönen blir en lögn, och det gudeliga talet är lögn och orättfärdighet, så länge detta tillstånd warar.
4. Det är ingen som om rättfärdighet predikar; eller troliga dömer; man tröstar uppå fåfänglighet, och talar icke det något duger; med olycka äro de hafwande, och föda wedermöda.* *Job 15: 35. Ps. 7: 15.
Onda tankar och uppsåt, som menniskan, hyser, äro liksom själens foster; ormen är den fadren, som dertill inkastar fröet. Synden är i sig sjelf den största olycka, och då den utöfwas, öfwergår den snart till wedermöda.
5. De ligga på basilisks ägg, och wäfwa dwärgsnät; äter man af deras ägg, så måste man dö; trådar man ock deruppå, så får man en huggorm derut.
6. Deras dwärgsnät* duga icke till kläder, och deras werk duger icke till öfwertäckelse; ty deras werk är möda, och uti deras händer är orätt. *Job 8: 14, 15.
Basilisken är en giftig orm, omkring en half
_437.jpg&oldid=345763){kind=link}