| Herrans swar på Esaia bön. | Propheten Esaia. | Cap. 65. | 445 |
lärer oss närmare känna i 2 Thess. 2: 3, 8. Det andra namn, som här menas, är ett nytt namn, Som innefattar Guds folks nya ställning, såsom Jacob, sedan han öfwerwunnit, blef kallad Israel, och såsom Guds folk i Christi kyrka kallas christna, i stället för Israeliter eller Abrahams barn, hwilket war de trognas namn i Gamla Testamentet. Se ock Uppb. 2: 17 och Es. 62: 2.
16. Så att den som sig wälsignar på jorden, han skall wälsigna sig uti den rätta Guden; och den som swär på jorden, han skall swärja wid den rätta Guden; ty de förra bedröfwelser äro förgätna, och äro förskylda för mina ögon.
En följd af den dom, hwarigenom namnet af Guds föraktare blifwer till förbannelse och Guds tjenares namn till wälsignelse och till ett uttryck af Guds rättfärdighet och sanning, är ett allmänt utbredande af Evangelii ljus. Herren undanrödjer och borttager då de förra bedröfwelserna och deras orsak, som är syndens makt; allt detta blifwer då i Christi härlighet liksom undangömdt från Guds ögon. Då slippa ock Herrans tjenare att med ångest tänka derpå.
17. Ty si, jag will skapa en ny himmel, och en ny jord;* så att man icke mer skall komma den förra ihåg, eller lägga dem på hjertat. *Es. 66: 22. 2 Pet. 3: 13. Uppb. 21: 1.
”Kyrkans tillstånd skall blifwa alldeles nytt och wida härligare än förut genom det nya förbundet,” 2 Cor. 5: 17. Och ändtligen skola kyrka och stat, det himmelska och det jordiska i det menskliga lifwet, förnyas och förklaras och alla lefnadsförhållanden genomstrålas af sanningens ljus och genomwärmas af kärlekens heliga låga. Men härwid stannar icke denna prophetias betydelse, utan den innefattar äfwen en härlig förnyelse af hela den delen af Guds skapelse, som blifwit en förbannelse underkastad för syndafallets skull. Rom. 8: 19–22. ”Werkar synden så, att jorden stundom för dess syndiga inbyggares skull synes såsom jern och himlen såsom koppar”; så lofwar Herren här ett nytt tillstånd i naturen, då nåd och sanning blifwa rådande på Guds återlösta jord. Och ändtligen syftar detta löfte äfwen i sin högsta fullbordan på den sista förwandlingen och på de nya himlar och den nya jord, som Guds barn wänta. 2 Pet. 3: 13.
18. Utan de skola fröjda sig ewinnerligen, och glade wara öfwer det, som jag skapar; ty si jag will skapa Jerusalem till fröjd, och dess folk till glädje.* *Es. 62: 5.
19. Och jag will glad wara öfwer Jerusalem, och fröjda mig öfwer mitt folk; och gråtoröst eller klagoröst skall icke mer derinne hörd warda.* *Es. 60: 20.
Se cap. 25: 8. Den högsta fullbordan af detta löfte omtalas Uppb. 7: 17. Men dessförinnan hafwe wi ännu en härlig fullbordan redan här på jorden att wänta. Es. 60. Dan. 7: 27.
20. Der skola icke mer wara barn, som icke räcka till deras dagar, eller gamle, som deras år icke uppfylla; utan hundradeåra barn skola dö, och de hundradeåra syndare skola förbannade warda.
Beskrifningen syftar ännu på ett jordiskt Jerusalem. Ännu i den härliga tid, som här utlofwas, äro menniskorna syndare och dödliga. Men stora förändringar hafwa föregått med jorden och i luften. Helsa och krafter, som nu genom många slags synder och allehanda andra orsaker äro så förswagade, blifwa mycket förökade, ett långt lif utlofwas åter, såsom i patriarkernas tid; den, som då dör i en ålder af blott 100 år, dör tidigt, såsom då i wår tid ett barn dör. ”En så tidig död blifwer ansedd såsom en förbannelse och ett straff för särskilda synder.”
21. De skola bygga hus, och bo deruti; de skola plantera wingårdar, och äta frukten af dem.
22. De skola icke bygga, att en annan bor deruti, och icke plantera, att en annan äter; ty mitt folks dagar skola wara såsom ett träds* dagar, och deras händers werk skall föråldras när mina utkorade. *Ps. 1: 3. Ps. 52: 10. Ps. 92: 13.
Desso twå verser beskrifwa widare denna stora förändring i menniskolifwets längd.
23. De skola icke arbeta fåfängt,* eller föda otidig födsel; ty de äro HERrans wälsignades säd, och deras efterkommande med dem. *1 Cor. 15: 58.
24. Och skall ske, att förr än de ropa, will jag swara: medan de ännu tala, will jag höra.* *Dan. 9: 23. Matth. 7: 7.
Då dessa löften uppfyllas, åtnjuter Guds folk i sina företag och arbeten en wälsignelse och en framgång, hwarom wi nu icke kunna göra oss någon rätt föreställning. De kunna då åtnjuta ett så innerligt förtroligt umgänge med Gud i andans fullhet och kraft, och den Allsmäktige är dem med sina werkande krafter så nära, att bönhörelsen följer, medan bönen ännu warar. Men denna wälsignelse är blott hos dem, som wandra i Herrans fruktan. Ogudaktiga och syndare finnas ännu på den tiden, v. 20. Detta tillstånd är någonting helt annat än ett sådant tusenårigt rike, som både Judarne och många swärmare bland de christna hafwa föreställt sig. Se Uppb. 20: 2, 3.
25. Ulfwen och lammet skola gå i
_449.jpg&oldid=345786){kind=link}