| 452 | Straffpredikan. | Propheten Jeremia. | Cap 2. |
11. Om hedningarne omskifta sina gudar, ändock de inga gudar äro, och mitt folk hafwer likwäl omskiftat sin härlighet uti en onyttig afgud.* *Ps. 106: 20.
Chittims öar betyder hedningafolken omkring Medelhafwet, och Kedar betyder Arabiens folk. Hedningarne ombytte icke sina afgudar. Israels härlighet, som de bortbytte emot en onyttig afgud, war Herrans härlighet, Herrans personliga närwaro, som de bortbytte mot onyttiga afgudar. Hwilket förskräckligt byte, om du bortbyter Gud mot en kort lust i synden, och säljer hela himmelen för en hand full af jord.
12. Måtte dock himmelen gifwa sig derwid, förskräckas och bäfwa,* säger HERren. *5 Mos. 32: 1. Es. 1: 2.
13. Ty mitt folk gör en dubbel synd: Mig, som är en lefwande källa, öfwergifwa de, och göra sig brunnar, ja, usla brunnar; ty de gifwa intet watten.
Israels affall war ett dubbelt syndafall: det war affall att wända sig bort ifrån Gud, sin Skapare och Frälsare, från hwilken lif och salighet och all god gåfwa kommer, Ps. 36: 6–10, och det war ett ännu förskräckligare affall, att i Hans ställe utwälja stumma afgudar och i dem söka sällhet, hjelp och tröst. Menniskosjälen behöfwer alltid någon källa, utur hwilken den söker sig näring och tillfredsställelse för sina djupa behof. Den menniska, som öfwergifwer Gud, all sällhets källa, söker att släcka sin törst i syndens orena dy och gräfwer efter sällhetens watten, der det icke finnes. Hon inbillar sig, att hon dricker, men törsten ökas och blifwer slutligen ewig. Se Joh. 4: 13, 14.
14. Är då Israel en träl eller lifegen, att han hwars mans rof wara måste?
Så länge Israel höll sig till Herran, war det ett fritt folk, skyddadt af Hans mäktiga hand. Då detta folk öfwergaf Herran, blef det en träl än under den ena, än under den andra hedniska folkstammen.
15. Ty lejonen ryta* öfwer honom, och ropa, och föröda hans land, och förbränna hans städer, så att der bor ingen uti. *Es. 5: 29. Jer. 4: 7.
Dessa fiender liknas wid lejon. Så blifwer också själen i andeligt afseende ödelagd och förderfwad af det osynliga rytande lejonet, så snart hon öfwergifwer sin Gud och Frälsare. Se 1 Pet. 5: 8.
16. De af Noph* och Thahpanhes förkrossa dig hufwudet. *Es. 19: 13.
Noph och Thahpanhes woro städer i Egypten.
17. Detta gör du dig sjelf,* i det att du öfwergifwer HERran din Gud, så ofta Han dig den rätta wägen leda will. *Jer. 4: 18.
18. Hwad hjelper dig det, att du far in uti Egypten,* och will dricka af det wattnet Sihor? Och hwad hjelper dig det, att du far till Assyrien, och will dricka af elfwen (Phrath)? *Es. 31: 1.
I sina trångmål sökte det otrogna folket hjelp och bistånd af hedniska makter, än i Egypten, än i Assyrien; detta war att wilja dricka än af Nilströmmens (Sihor), än af Euphrats watten, men de föraktade det stilla wattnet i Siloa, nådens och salighetens inrättning. Es. 8: 6.
19. Det är din ondskas skull,* att du så plågad warder, och din olydnads, att du så näpst warder; alltså måste du så weta och förfara, hwad jemmer och sorg det med sig hafwer,† att du öfwergifwer HERran din Gud, och icke fruktar mig, säger HERren, HERren Zebaoth. *Os. 5: 5. †Es. 3: 9.
Då själen är skild ifrån Gud, så råder i dess innersta alltid jemmer och sorg, äfwen om menniskan icke tydligt känner det; der är ofta tomhet och saknad, der är brist på frid och fröjd, brist på salighetens ljufwa hopp; stundom oroas samwetet; der är en inre hunger och törst, som menniskan söker tillfredsställa och stilla på syndigt wis; i olyckor och lidanden wet hon icke, hwar hjelp och tröst skall sökas, och slutligen blir denna jemmer och sorg ewig.
20. Ty du hafwer af ålder sönderbrutit ditt ok och sönderslitit dina band, och sagt: Jag will icke så undertryckt wara; utan uppå alla höga berg och under alla gröna träd lopp du efter horeri.* *Es. 57: 5–7. Jer. 3: 6.
21. Men jag hade planterat* dig till ett sött winträd,† och till en ganska rättsinnig säd; huru är du då nu mig worden till ett bittert wildt winträd? *2 Mos. 15: 17. Ps. 44: 3. Ps. 80: 9. †Es. 5: 2. Matth. 21: 33, [et]c. Marc. 12: 1. Luc. 20: 9.
Se Es. 5: 1–7.
22. Och om du än twådde dig med lut, och toge der mycken såpa till, så synes dock din ondska dess mer för mig, säger HERren, HERren.
Sådan lut och såpa, som icke hjelpa till andelig twagning, betyda alla de egna påfund, hwarmed menniskan försöker att rena sig sjelf ifrån sina synder. Dessa medel äro ofta plågsamma och swidande, såsom då sjelfwa syndasorgen göres till en sådan lut och blifwer ett medel till egenrättfärdig sjelftwagning, eller då menniskan i sjelftagen andelighet och sjelfgjorda försakelser will göra sig rättfärdig eller plåga sig sjelf för att blifwa ren från synden, i stället
_456.jpg&oldid=345803){kind=link}