| 456 | Straffpredikan. | Propheten Jeremia. | Cap. 3, 4. |
24. Och wåra fäders stiktningar,* dem wi af ungdom hållit hafwa, måste afgå med skam; samt med deras får, fä, söner och döttrar. *Hes. 20: 18.
25. Ty der wi förläto oss uppå, det är oss nu alltsammans till skam; och der wi tröste uppå, der måste wi nu skämmas wid; ty wi syndade dermed emot HERran wår Gud, både wi och wåre fäder, allt ifrån wår ungdom och intill denna dag; och lydde icke, HERrans wår Guds röst.
Ännu ytterligare manas till bättring, och Herren lofwar att hjelpa. Bekännelsen lägges dem i munnen af Herran sjelf. De uppmanas att åkalla Honom och bekänna sina egna och sina fäders synder. Icke blott afguderiet, utan också offerboskapen, ja, söner och döttrar skulle eljest tillintetgöras eller bortföras i fångenskap! De afgudar, på hwilka de förtröstat, skulle blifwa till skam. Allt detta förmanas de nu att botfärdigt och i ödmjukhet bekänna, så wille Gud förbarma sig och afwända ifrån Juda rike de olyckor, hwarmed här hotas. Men desso verser innehålla tillika en prophetia om en tillkommande stor och allmän ånger och omwändelse, då detta folk skall med gråt och klagan bekänna sina synder och se på Honom, den de genomstungit hafwa. Zach. 12: 10. Rom. 11: 15, 23, 26, 29–36.
4. Capitel.
Hotas med förstöring.Will du omwända dig, Israel, säger HERren, så wänd dig till mig:* och om du bortlägger din styggelse ifrån mitt ansigte, så skall du icke bortdrifwen warda. *Joel 2: 12.
2. Då skall du swärja utan skrymteri, rätt och heligt: Så wisst som HERren lefwer;* och hedningarna skola i Honom wälsignade warda,† och berömma sig af Honom.** *Es. 48: 1. †1 Mos. 22: 18. **Es. 45: 25. 2 Cor. 10: 17.
Att edeligen bekräfta en sak inför laglig domstol i Herrans namn, i sann tro och innerlig wördnad för detta höga namn, är det enda swärjande, som är tillåtet, och då är detta swärjande en bekännelse, att Gud är wårt enda och högsta goda, att Han allena är sanning, ljus och lif för menniskosjälen. Om Israel i sann tro hållit sig fast wid Herran, så hade det på hedningarna haft en stor inflytelse, och om christenheten omwände sig till sin Gud och Frälsare och blefwe uppfylld af Herrans Anda, så skulle snart en sådan andekraft från christenheten öfwerströmma hedningafolken, att de snart blefwe införlifwade med Christi kyrka.
3. Ty så säger HERren till dem i Juda och i Jerusalem: Plöjer på nytt, och sår icke ibland törne.* *Os. 10: 12.
Af naturen är menniskohjertat såsom en åker, öfwerwäxt med tistel och törne, hwilka taggiga wäxter äro träffande bilder af allahanda bekymmer, af lustar och begärelser, hwaraf menniskan drifwes, så länge hjertat icke blifwit omskapadt af Guds Ande. Ett nybrott är nödwändigt, en hel omwändelse från mörker till ljus, från död till lif. Will menniskan icke omwända sig, men hörer dock Guds ord och deltager i gudstjensten och hoppas derigenom blifwa salig, så är det att så ibland törne. Se Matth. 13: 7, 22. (I Österlanden, der torkan är stark om sommaren, låter man elden gå öfwer sådana tistelfält, innan någon odling företages.)
4. Omskärer eder HERranom, och lägger bort edert hjertas förhud,* I Juda män, och Jerusalems inbyggare; på det min grymhet icke skall utfara såsom en eld, och brinna, så att henne ingen utsläcka kan,† för eder ondskas skull. *5 Mos. 10: 16; cap. 30: 6. Rom. 2: 28, 29. †Es. 65: 5.
Den syndiga naturen, hwaraf menniskan efter syndafallet är liksom betäckt och öfwerwäxt, måste bortskäras, och detta sker, då Herrans Ande werkar omwändelse i själ och hjerta. Derigenom blifwer förbundet med Herran förnyadt och stadfästadt. Sker icke detta och blifwer icke hjertat genom nådens eld befriadt från syndens törne och tistel, så kommer syndastraffets outsläckliga eld.
5. Ja, förkunner då i Juda, och roper högt i Jerusalem, och säger: Blåser upp trumpeter i landet; roper med hög röst, och säger: Församler eder, och låter oss draga in uti fasta städer.
Med elden, v. 4, menas först krigets och förstörelsens eld och lågor, hwaremot man försent skulle ropa och blåsa i trumpeter, men detta war en bild af alla både timliga och ewiga syndastraff.
6. Uppreser ett banér i Zion; skicker eder i rotar, och töfwer icke; ty jag låter komma hit en olycka ifrån nordan,* och en stor jemmer. *Jer. 1: 13, 14.
Banérets uppresande war det tecken, hwarigenom krigshärarne skulle församlas till stadens och landets förswar; men förgäfwes, emedan Herren sjelf sammankallar fiendens härar.
7. Lejonet kommer utdragande* utur sin kula, och hedningarnas förderfware drager ut ifrån sitt rum: på det han skall föröda ditt land, och uppbränna dina städer, så att der skall ingen bo uti. *Es. 5: 29. Jer. 2: 15; cap. 5: 6.
Den hedniska konungen Nebucadnezar liknas här wid ett lejon, som redan warit många
_460.jpg&oldid=345815){kind=link}