| Straff- och botpredikan. | Propheten Jeremia. | Cap. 13. | 473 |
rum, der jag honom lagt hade; och fi, gjordingen war förderfwad, få att han icke mer dugde.
Denna gördel hade alltså blifwit förderfwad på helt annat sätt, än genom fuktighet.
8. Då skedde HERrans ord till mig, och sade:
9. Detta säger HERren: Likaså skall jag förderfwa den stora högfärden i Juda och Jerusalem.
10. Det onda folket, som mina ord icke höra wilja, utan gå efter sitt hjertas tycke, och följa andra gudar, till att tjena och tillbedja dem, de skola warda likasom gjordingen, den icke mer duger.
11. Ty likasom en man binder gjordingen om sina länder: alltså hafwer jag, säger HERren, omgjordat mig hela Israels hus, och hela Juda hus, att de skalle wara mitt folk, till ett namn, lof och ära; men de wille icke höra.
Denna bild är outsägligen skön; Guds folk är likasom en gördel omkring Herrans länder! Sådant war Guds förbund med detta folk, att Han wille hafwa det till sin ära och prydnad, såsom gördelen i Österlanden är på en gång ett wäsendtligt stycke af beklädningen till de öfriga klädernas sammanhållning och tillika en prydnad. Denna gördel war nu förderfwad, folket hade fallit i Babyloniernas afgudadyrkan. Detta antydes dermed, att gördelen gömdes wid floden Euphrath, ty wid denna flod låg Babylon. Och att gördelen blef förderfwad i en stenklyfta, betyder, att Judafolket till en stor del i hemlighet dyrkade afgudar, under det de skrymtaktigt i yttre måtto fortsatte den sanna gudstjensten. Denna liknelse wisar också Guds ömma wård om sitt folk, såsom man aktar sin gördel från orenhet, wäta m. m., men att det war en rättwis wedergällning, då folket fördes i fångenskap till Babylon, såsom straffet alltid står i samband och slägtskap med den synd, som är dess orsak. Hwarmed någon syndar, dermed blifwer han straffad.
12. Så säg dem nu detta ordet: Detta säger HERren Israels Gud: Alla leglar skola med win fyllde warda; så skola de säga till dig: Ho wet det icke, att man skall fylla leglarna med win?
13. Så säg till dem: Detta säger HERren: jag skall fylla alla dem, som i detta land bo; konungarna som på Davids stol sitta; presterna och propheterna, och alla Jerusalems inbyggare, så att de druckne warda.
14. Och skall förströ dem, den ena med den andra, fäderna samt med barnen, säger HERren; och skall hwarken skona eller öfwerse, eller barmhertig wara öfwer deras förderf.
Den straffdom, som skulle komma, framställes här genom en annan liknelse. Med leglarne menas de, som bodde i Judalandet och Jerusalem, och med winet menas den dwaladryck, den andeliga berusning, hwaruti de skulle förfalla. Se cap. 51: 17, 39. Den dwalakalk, som Herren gifwer ett ogudaktigt folk att dricka, åstadkommer blindhet, högfärd, stolta tankar, falska förhoppningar, säkerhet, twedrägt, hat, uppror o. s. w. Allt sådant uppstår i menniskans egen själ, då Guds Ande öfwergifwer henne i ett wrångt sinne.
15. Så hörer nu, och märker till, och trotser icke; ty HERren hafwer det sagt.
Under det sådana straff bestämdt förkunnas, låter dock Herren oupphörligt uppmana till bättring, och alla de, som bättra sig, blifwa frälste. O, huru oändelig är Guds långmodighet och barmhertighet!
16. Gifwer HERran eder Gud äran, förr än det mörkt warder, och förr än edra fötter stöta sig på de mörka berg: så att I wänten efter Ijuset, och Han skall dock göra det allt till mörker och skugga:* *Ps. 44: 20. Es. 8: 22; cap. 59: 9.
17. Men wiljen I detta icke höra, så måste dock min själ hemligen gråta öfwer sådan stolthet; mina ögon måste med tårar flyta,* att HERrans hjord fången warder. *Klagow. 1: 2, 16; cap. 2: 18.
De mörka bergen beteckna de obanade wägar och de swåra hinder, hwarpå folket skulle stöta i sina bemödanden att om natten rädda sig genom flykten. Om prophetens gråt och klagan se cap. 8: 21; cap. 9: 1—3.
18. Säg konungen och drottningen: Sätter eder neder:* ty härlighetens krona är eder af hufwudet fallen. *Jer. 36: 30.
Jeremia propheterade under flera konungar. Den warnande prophetian utgick först här till konung Jojachin och hans moder Rehustha. Se cap. 22: 24, 26; cap. 29: 2. 2 Kon. 24: 8.
19. De städer söder ut äro tillslutne, och ingen är, som dem upplåter; hela Juda är allsamman bortförd.
Städerna i söder woro af Nebucadnezars krigsfolk tillslutna, så att ingen hjelp för Judarna kunde komma ifrån Egypten.
20. Upplyfter edra ögon, och ser, huru de nordan efter komma: hwar är nu hjorden, som dig anbefalld war, din härliga hjord?
Dig, nemligen dig, o konung! v. 18. Konungen föreställes såsom herde och folket såsom hjord.
_477.jpg&oldid=345861){kind=link}