| 480 | Förmaning till bättring. | Propheten Jeremia. | Cap. 17. |
är hennes afgud, och hon försyndar sig dermed, äfwen om denna afgud wore ett helgon eller en engel. Kött kallas i Skriften: 1:o den förderfwade naturen och den onda begärelsen; 2:o den dödliga swaga menniskonaturen, utan afseende på synden; 3:o all ting som är förgängligt. Det är derföre klart, att en menniskas afgudar kunna wara otaliga, men de äro alla kött.
6. Han skall warda såsom ljung* i öknen; och skall icke få se den tillkommande trösten: utan skall blifwa uti det torra i öknen, uti en ofruktsam och öde mark. *Jer. 48: 6.
Ljung i öknen är en torr och onyttig wäxt. I skoglösa trakter samlas det och nyttjas till bränsle. — Olyckligt är menniskolifwet utan Gud och ännu olyckligare är utgången af ett sådant lif. Är din själ ännu en ökenwäxt eller hörer den till Herrans plantering? Es. 61: 3. Pröfwa dig sjelf!
7. Men wälsignad är den man, som förlåter sig uppå HERran, och HERren hans tröst är.* *Ps. 2: 12. Ps. 34: 9. Ords. 16: 20.
Att förlåta sig på Herran och att hafwa sin tröst i Honom innefattar nådastånd; då är själen rättfärdiggjord genom tron och har frid och wälsignelse och alla nådens rikedomar i besittningen af sin Gud och Frälsare.
8. Han är likasom ett träd, det wid watten planteradt,* och wid en bäck berotadt är: ty om än en hetta kommer, så fruktar det sig dock icke, utan dess löf blifwa gröna; och sörjer icke, när ett torrt år kommer, men det där frukt utan uppehåll. *Ps. 1: 3.
Då swåra pröfwotider genom allahanda nöd eller liksom torra år för själen öfwergå de trogna, så hålla de sig wid Herrans ord och löften och förtorka icke; ty de hafwa i hjertats djup en lefwande källa, likasom ett träd i den starkaste torka dock icke förtorkar, då det har watten wid sina rötter.
9. Ett argt illfundigt ting öfwer all ting är hjertat: ho kan utransaka det?
”När illa tillgår, så är bet intet annat än wantröst: när wäl går, så kan ingen styra det eller hålla det tillbaka i sin öfwerdådighet — — det är ett förtwifladt ondt ting med hjertat, det kan hwarken godt eller ondt tåla.” L. — Så outransakeligt, så ombytligt och uppfyldt med list är hjertat, att hwarken menniskan sjelf eller någon annan, utan Gud allena kan utransaka det.
10. Jag HERren kan utransaka hjertat, och pröfwa njurarna;* och gifwer hwar och en efter hans wägar, och efter hans gerningars frukt. *1 Sam. 16: 7. Ps. 7: 10. Jer. 11: 20; cap. 20: 12. Uppb. 2: 23.
Njurarne äro i menniskans kropp en af de innersta delarna, och deras motswarighet i själen är samwetet och känslan af godt och ondt, rätt och orätt. Derigenom att Gud upplyser menniskan om hennes syndatillstånd och gifwer henne kraft att wälja emellan otro och omwändelse, emellan ondt och godt, så gör menniskan sig just genom eget wäl dubbelt skyldig till dom och straff, då hon står emot; men tron blifwer henne räknad till rättfärdighet, då hon tror och lyder ordet. Tron är en inre gerning i själen, som werkas af Guds Ande, men hwarwid menniskan sjelf skall i Herrans kraft besluta samt wälja och fatta Christus, då Guds Ande med Guds ord så återställt hennes frihet att hon kan wälja. Wälj Honom, så har du lif och salighet!
11. Ty likasom en fågel, som lägger sig uppå ägg, och utkläcker dem icke; alltså är den, som orätt gods församlar: ty han måste derifrån, då han det allraminst tänker; och måste dock på sistone hafwa spott dertill.
Grt.: Såsom en höna, som utkläcker ägg, dem hon icke lagt, så är den, som orätt gods församlar. — En sådan fågel blifwer af dessa främmande ungar häftigt öfwergifwen. Så blifwer ock själen snart öfwergifwen af de werldsliga ting, hon samlat, och då måste hon blygas öfwer sin stora galenskap.
12. Men wår helgedoms rum, nemligen Guds härlighets säte, är alltid fast blifwet.
I Herrans helgedom allena finnas de oförgängliga skatterna. Den, som samlar dessa skatter, får behålla dem för ewigt och kommer aldrig på skam med sin förhoppning.
13. Ty, HERre, du är Israels hopp; alla de, som dig förlåta, måste till skam warda, och de affällige måste på jorden skrifne warda; ty de öfwergifwa HERran, som är en lefwande wattens källa.* *Jer. 2: 13. Joh. 4: 14.
Förlåta, d. ä. öfwergifwa. De trognas namn äro skrifna i lifsens bok, de äro skrifna i himmelen. De affällige äro blott skrifna på jorden, de äro skrifna till död och dom; deras namn förgås, då jorden förgås, om det icke förgås långt förut. Orsaken dertill, att de förgås, är den, att de öfwergifwa den lefwande källa, som allena gifwer oförgänglighet. Se cap. 2: 13.
14. Hela du mig, HERre, så warder jag hel; hjelp du mig, så är mig hulpet; ty du är min berömmelse.
Den helbregdagörelse, som den syndiga menniskan behöfwer, är en genomgripande förändring både till själ och kropp. Hon behöfwer helas från synden, hon behöfwer, att Guds beläte och härlighet återställes i själen, hon behöfwer, att kroppen blir genomträngd af ewinnerlig lifskraft till en härlig och salig uppståndelse. Denna helbregdagörelse kan ingen annan än den
_484.jpg&oldid=345878){kind=link}