| Förmaning till bättring. | Propheten Jeremia. | Cap. 17. | 481 |
Himmelske läkaren werka. Skall detta kunna ske, så måste Herren allena blifwa menniskans ett och allt, hennes enda berömmelse, det enda, hwarpå hon stöder sig. All wår förtjenst är utelyckt!
15. Si, de säga till mig: hwar är då HERrans ord? Käre, låt komma det.* *Es. 5: 19. 2 Pet. 3: 4.
Se Es. 5: 19.
16. Men jag hafwer fördenskull icke flytt ifrån dig, min herde; så hafwer jag ock icke begärt menniskors ros, * det wet du; hwad jag predikat hafwer, det är rätt inför dig. *1 Cor. 4: 3.
Grt.: Men jag hafwer icke undandragit mig att wara herde efter dig, och ingen olycksdag har jag önskat m. m. Jag hafwer icke (såsom Jona) wägrat att lyda ditt ord och förkunna för folket, hwad du mig befallt. Icke heller har jag begärt eller önskat, att de straff skulle komma, som jag på din befallning förkunnat, jag har icke eftersträfwat något beröm af menniskor: hwad jag förkunnat dem, det är ditt ord!
17. War icke du mig förskräcklig, min tröst i nöden.
Det är för en trogen själ den högsta bedröfwelse, om hon tycker sig wara öfwergifwen af Herran. Skiner Hans ansigtes ljus i själens innersta, så har hon tröst i all nöd.
18. Låt dem till skam komma,* som mig förfölja, och icke mig; låt dem förskräckas, och icke mig; låt olyckans dag öfwer dem gå, och sönderslå dem dubbelt. *Ps. 35: 4. Ps. 40: 15.
Detta beder propheten icke för sin skull, v. 16, utan för Herrans äras skull, på det Hans namn icke måtte försmädadt warda, om det syntes, såsom om prophetian icke wore sann och hotelserna icke farliga; se v. 15. Sönderslå dem dubbelt, d. ä.: ditt straff komme öfwer förförare och falska propheter både för deras förra synder och derföre att de emotstå ditt ord och bespotta dina hotelser.
19. Så Säger HERren till mig: Gack och statt i folkens port, der Juda konungar ut och in gå, och i alla portar i Jerusalem;
20. Och säg till dem: Hörer HERrans ord, I Juda konungar, och hela Juda, och alla Jerusalems inbyggare, som igenom denna porten ingån.
21. Detta säger HERren: Wakter eder, och bärer ingen börda om sabbathsdagen genom portarna in i Jerusalem;* *Neh. 13: 19.
22. Och förer ingen klef på sabbathsdagen utur edra hus, och görer intet arbete, utan helger sabbathsdagen, såsom jag edra fäder budit hafwer.* *2 Mos. 20: 8; cap. 23: 12; cap. 31: 13.
Klef: börda. Sabbathens helgande nämnes här särskilt såsom ett hufwudsakligt kännetecken till förbundet med Gud, men budet innebär en uppmaning från Herran, att själen skall med ånger och tro återwända till det brutna förbundet, att hon må kunna helga Herrans dag. Dessutom ligger äfwen i Guds buds yttre iakttagelse en gudsfruktan, som kan åstadkomma uppskof af Guds straffdomar, såsom Achabs exempel wisar.
23. Men de höra icke, och böja icke sina öron, utan blifwa halsstyfwe, på det de ju icke skola höra, eller ock låta säga sig.
24. Om I hören mig, Säger HERren, så att I ingen börda bären om sabbathsdagen igenom denna stadsporten, utan helgen honom, och gören intet arbete på den dagen;
25. Så skola ock igenom denna stadsporten ut och in gå konungar och förstar, som på Davids stol sitta, och rida, och fara både med wagn och hästar; de och deras förstar, samt med alla dem, som i Juda och Jerusalem bo, och denna staden skall ewinnerligen besutten warda.* *Jer. 22: 4.
26. Och skola komma ut af Juda städer, och de omkring Jerusalem ligga, och utaf BenJamins land, af dalen och bergen, och sunnan efter, de der framföra skola bränneoffer, offer, spisoffer, och tackoffer till HERrans hus.* *Jer. 32: 44; cap. 33: 13.
Så stora löften gifwer Gud ännu i sista stunden, då syndamåttet war nära fullt. Om konung och folk ännu wille återwända till Herrans fruktan, så skulle den öfwerhängande faran afwändas och Juda rike blifwa beståndande. På Guds lag war riket grundadt; då Hans lag förkastades war rikets grundwal borta; i återgång till denna grundwal låg deras enda räddning.
27. Men om I icke hören mig, så att I helgen sabbathsdagen, och ingen börda bären in genom de portar i Jerusalem på sabbathsdagen; skall jag upptända en eld i dess portar, den husen i Jerusalem förtära skall, och icke utsläckt warda.
Den eld, som Babylonierna sedan upptände, war en Herrans domseld. I portarna eller offentligen hade folket mest försyndat sig såsom folk, derföre skulle ock straffet blifwa offentligt. Denna eld blef sedan upptänd och utsläcktes af ingen. Den slocknade ej, förr än stad och tempel woro förstörda.
_485.jpg&oldid=345881){kind=link}