| 482 | Förmaning till bättring. | Propheten Jeremia. | Cap. 18. |
18. Capitel.
Sann bot. Obotfärdighet.Detta är det ord, som skedde af HERran till Jeremia, och sade:
2. Statt: upp, och gack ned i krukomakarens hus; der will jag låta dig höra mina ord.
3. Och jag gick ned i krukomakarens hus, och si, han arbetade på skifwan.
Krukomakaren sätter leret på en skifwa, som genom trampning hastigt går omkring, och på detta sätt swarfwas krukan mellan hans händer, och han gifwer henne den form han will.
4. Och krukan, som han utaf leret gjorde, gick honom sönder i händerna; då gjorde han åter en annan kruka, såsom honom täcktes.
5. Då skedde HERrans ord till mig, och sade:
6. Kan jag ock icke skicka mig, såsom denne krukomakaren, med eder af israels hus, säger HERren? Si, Såsom leret är i krukomakarens hand; så ären ock I af Israels hus i min hand.* *Es. 45: 9. Rom. 9: 21.
Lika så lätt som krukomakaren kan göra en annan kruka, i stället för den, som gått sönder, lika lätt kan jag, den Allsmäktige, i stället för wredens kar, som genom sina synder mognat till förderfwet, Rom. 9: 22–24, göra ett nytt folk, genom en ny slägt af Israel, eller af hedningarna wälja en annan stam och göra den till mitt folk. Judafolket, som war högmodigt öfwer sin utkorelse, skulle besinna, huru lätt det kunde blifwa förkastadt.
7. Hasteligen talar jag emot ett folk och rike, att jag det utrota, förhärja, och förderfwa will;* *Jer. 1: 10.
8. Men om det omwänder sig ifrån sin ondska, den jag emot talar; så skall jag ock låta mig ångra det onda, som jag tänkte göra dem.* *Hes. 18: 21; cap. 33: 11. Jon. 3: 10.
Så barmhertig och nådig är Herren, att Han afwänder äfwen det hotade timliga straffet, om menniskan lyder warningen och gör bättring. Att Gud sålunda afwänder straffet kallas, att Han ångrar straffet. Detta ord är ett starkt uttryck, som wisar, huru gerna Gud will förlåta, och att det liksom gör Honom ondt i Hans kärleksfulla hierta, då menniskan ådrager sig Hans rättfärdighets straff. Se Hes. 18: 21.
9. Och hasteligen talar jag om ett folk och rike, att jag det uppbygga och plantera will;
10. Men gör det illa för mina ögon, så att det icke hörer min röst; så skall jag ock låta mig ångra det goda, som jag dem lofwat hafwer, att jag dem göra skulle.
Likasom Herren afwänder straffet från de botfärdiga, så blifwa ock Hans nådelöften för menniskan ouppfyllda, då han genom otro och synd wäljer förbannelsen i stället för wälsignelsen. Detta är också, att tala på menniskowis, en smärta för Guds hjerta, så att Han liksom ångrar eller känner sorg öfwer, att sådana menniskor äro till. Se 1 Mos. 6: 6.
11. Så säg nu till dem i Juda, och till Jerusalems inbyggare: Detta säger HERren: Si, jag bereder eder en olycka, och tänker något emot eder; derföre wände sig hwar och en ifrån sitt onda wäsende, och bättrer edert wäsende och anslag.* *2 Kon. 17: 13. Jer. 7: 3; cap. 25: 5; cap. 35: 15.
12. Men de sade: Der warder intet utaf;* wi wilja wandra efter wåra tankar, och göra hwar och en efter sitt onda hjertas tycke.† *Jer. 2: 25. †Es. 65: 2. Jer. 44: 16.
Äfwen om en menniska icke så swarar Herran med munnen, men fortfar i synden, så är just synden hjertats arga swar på Herrans förmaning och kallelse till bättring.
13. Derföre säger HERren: Fråger dock ibland hedningarne?* Ho hafwer någon tid sådant hört, att jungfrun Israel så ganska grufweliga ting gör? *Jer. 2: 10.
Hedningarne, som af eder föraktas, ombyta ju icke sina gudar, men du Israel, som af Herren blifwit kallad att beredas till en ren jungfru, till en helig församling, du wäljer afgudar och förgäter din Gud och Skapare!
14. Blifwer dock snön längre på stenarne i marken, då det snöar ned af Libanon; och regnwattnet förlöper icke så snart,
15. Som mitt folk mig förgäter.* De röka åt gudar, och komma förargelse åstad utan återwändo på sina stigar, och gå på otrampade wägar; *Jer. 2: 13.
16. På det deras land skall till öde warda, dem till ewig skam, så att den, der fram om går, skall sig förundra, och rista hufwudet.* *Jer. 12: 11; cap. 19: 8.
Hastigt förgäta de mig! owaraktig, såsom den wattenblandade snön, är deras gudsfruktan. Deras egna stigar och de obanade, olofliga wägarne (v. 15) betyda afguderiets och lasternas wägar. Se cap. 6: 16.
_486.jpg&oldid=345884){kind=link}