| 506 | Löfte om Nya Testamentet. | Propheten Jeremia. | Cap. 31. |
betydelse, i stället för alla gråtande mödrar i Israel; stammodren innefattande alla sina klagande döttrar.
16. Men HERren säger alltså: Låt af ditt ropande och gråtande, och dina ögons tårar: ty ditt arbete är icke förgäfwes, säger HERren: de skola igenkomma utur fiendeland.
17. Och dina efterkommande hafwa mycket godt wänta, säger HERren: ty dina barn skola komma uti sitt land igen.
Denna tröst innefattar löfte om återställelse från fångenskapen från Babylon och äfwen från den swåra fångenskapen under den Romerska makten. Rachels barn, Joseph och Benjamin, Manasse och Ephraim med sina talrika stammar skola församlas till den rätta Konungen i Israel, till Davids Son.
18. Jag hafwer wäl hört huru Ephraim klagar: Du hafwer späkt mig, och jag är ock späkt likasom en kåt kalf; omwänd du mig, så warder jag omwänd: ty du, HERre, är min Gud.
Ephraims barn bekänna, att de af Herran blifwit späkta och förödmjukade, för att böja sig under Hans wilja, såsom då en ung, kåt kalf, nemligen ett ungt arbetsdjur, tämjes, och i denna förödmjukelse bedja Ephraims barn om nåd till sann omwändelse. Först tämjes det stolta, motsträfwiga hjertat under lagens ok, innan det will bedja denna bön och låta Herran sjelf werka omwändelsen.
19. När jag omwänd wardt, så gjorde jag bättring;* ty sedan jag lärde weta, slår jag mig uppå länderna: ty jag är på skam kommen, och blyges; ty jag måste lida det hån, som jag tillförene förtjent hafwer. *5 Mos. 30: 2.
Här förutsäges genom propheten, huru de frälsta skola förödmjuka sig, ångra sina synder och slå sig på länderna såsom qwinnor i barnsnöd, eller på bröstet såsom publikanen, och gifwa Gud äran, derför att de blifwit omwände och fått nåd till sann bättring. Den, som omwändes genom Guds nåd, will också utan bitterhet och motstånd underkasta sig det hån och den smälek, han ådragit sig genom sina förra synder. Denna smälek af werlden kommer ju då som mest, när man öfwergifwer synden.
20. Är icke Ephraim min älskelige son, och mitt kära barn? Ty jag kommer nu wäl ihåg, hwad jag med honom talat hafwer: derföre brister mig mitt hjerta för hans skull, att jag måste förbarma mig öfwer honom, säger HERren.
Detta är Guds faderliga swar på Ephraims klagan och ånger i v. 19. Då den förlorade sonen kommer igen, o, huru kärleksfullt blifwer han emottagen! Se Luc. 15: 20.
21. Uppsätt dig åminnelsetecken, sätt dig sörjotecken, och styr ditt hjerta in uppå den rätta wägen, der du på wandra skall: wänd om, du jungfru Israel, wänd om igen till dessa dina städer.
I öknen är det swårt att finna wägen, och wandrare sätta derföre märken, för att icke förfela återwägen, då de der beta sina hjordar eller företaga en wandring. Israels folk föreställes nu såsom redan i öknen, det förmanas att uppsätta åminnelsetecken och sorgetecken, att icke glömma Herran och Hans ord, utan tänka derpå, sörja öfwer förlusten deraf och återwända.
22. Huru länge will du wända dig bort, du affälliga dotter, den jag igen hemta will? Ty HERren skall något nytt skapa i landet: En qwinna skall omfatta en man.
Qwinnan är jungfrun Israel, v. 21, mannen är Messias, Herren, Frälsaren, som utlofwades såsom qwinnans säd. 1 Mos. 3: 15. Qwinnan omfattade mannen, då ordet wardt kött, då Guds Son blef menniska, född af en jungfru. Detta war en ny skapelse på jorden. Det är också en ny skapelse, då själen anammar Herran Jesum genom tron, då Christus bor i ett troget hjerta, då Christi anda och Christi sinne sålunda i församlingen födes och Christi andeliga kropp fulländas. Det blifwer också en ny, en stor och härlig skapelse, då jungfrun Israel, då Rachels barn wända om och såsom en stor menighet med ånger och tårar upplyfta sina ögon till Honom, som de genomstungit hafwa, och omfatta Honom såsom sitt lif, sin tröst, sin Herre och sin Konung. Då fullbordas löftet med härlig tillämpning både på Judar och hedningar. Christus bor genom tron i sin förfamlings hjertan, och församlingen omfattar Honom i trons sköte. Församlingen är då död ifrån lagen, Rom. 7, men lefwer såsom sin Konungs brud.
23. Detta säger HERren Zebaoth, Israels Gud: man skall ännu säga detta ordet i Juda land, och i dess städer, då jag deras fängelse wändande warder: HERren wälsigne dig, du rättwisans boning, du helga berg.
De sista orden äro en del af en lofsång, som sjöngs wid högtiderna i Jerusalem. Då Judarne återfördes ur fångenskapen, fingo de åter uppbygga templet och sjunga denna sång. Alla som införlifwas med det andeliga Israel, bedja för Christi kyrka, de bedja: Tillkomme ditt rike. I Hans kyrka bor Hans rättfärdighet, kyrkan är det nya, heliga Zionsberget, som bereder till ett ewigt Zion.
24. Och Juda, samt med alla sina städer, skola bo derinne; dertill åkermän, och de, som med hjord omkring fara.
25. Ty jag skall wederqwicka de trötta själar, och mätta de bekymrade själar.
_510.jpg&oldid=345952){kind=link}