Sida:Biblia Fjellstedt II (1890) 516.jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
512 Straff- och botpredikan. Propheten Jeremia. Cap. 33, 34.

22. Likasom man icke räkna kan himmelens här, eller mäta sanden i hafwet; alltså skall jag föröka min tjenares Davids säd,* och Leviterna, som mig tjena. *Jer. 31: 37.

Så skall Herrans löfte till Abraham gå i fullbordan. 1 Mos. 15: 4, 5. Så förökas det rätta Davidsslägtet, Abrahams andeliga säd, som är Guds barn, genom Jesum Christum.

23. Och HERrans ord skedde till Jeremia, och sade:

24. Hafwer du icke sett hwad detta folket talar och säger: Hafwer dock HERren de twå slägterna förkastat, som Han utkorat hade? och försmäda mitt folk, likasom de icke mer skulle wara mitt folk.

Nemligen de twå slägterna, Juda och Benjamin samt Davids och Levi slägte. Det såg ut, såsom om Herren förkastade både konungahuset och den presterliga stammen, men Herren hade gjort med den ett andeligt förbund, som skulle stå fast såsom natt och dag, och förblifwa i orubblig ordning efter den Allsmäktiges wilja.

25. Detta säger HERren: Håller jag icke mitt förbund med dag och natt, och den ordning med himmel och jord;

26. Så will jag ock förkasta Jacobs och Davids mina tjenares säd,* att jag af deras säd icke tager dem, som råda skola öfwer Abrahams, Isaacs, och Jacobs säd; ty jag skall omwända deras fängelse, och förbarma mig öfwer dem. *Rom. 11: 125.

Det gamla förbundet har icke blifwit upphäfwet genom det nya, utan fullbordade och förhärligadt.

34. Capitel.

Friårs brott.

Detta är det ord som af HERran skedde till Jeremia, då NebucadNezar, konungen i Babel, samt med all sin här, och med alla riken på jorden, som under hans wälde woro, och med alla folk örligade emot Jerusalem, och alla dess städer,* och sade: *2 Kon. 25: 1.

2. Detta säger HERren, Israels Gud: Gack bort, och tala med Zedekia, Juda konung, och säg till honom: Så säger HERren: Si, jag skall gifwa denna staden uti konungens händer i Babel, och han skall bränna honom upp i eld.* *Jer. 38: 18.

Med alla riken på jorden, v. 1, menas, att i NebucadNezars här woro stridsmän från de många riken, som han hade underkufwat. NebucadNezar låg nu för Jerusalem och belägrade det för sista gången, och då befallte Herren sin prophet, Jeremia, att gå till sin konung Zedekia och säga honom Herrans rådslut, nemligen att staden skulle blifwa gifwen i fiendernas hand och att Zedekia sjelf skulle blifwa fången.

3. Och du skall icke undkomma hans hand, utan warda gripen, och i hans hand gifwen, så att du skall se honom med ögonen, och muntligen tala med honom, och till Babel komma.* *Jer. 32: 4.

4. Så hör dock du Zedekia, Juda konung, HERrans ord; detta säger HERren om dig: Du skall icke dö genom swärd;

5. Utan du skall dö i frid: och likasom man hafwer brännt* öfwer dina fäder, de förra konungar, som före dig warit hafwa, så skall man ock bränna öfwer dig, och begråta dig: Ack herre!† Ty jag hafwer det sagt, säger HERren. *2 Chrön. 16: 14; cap. 21: 19. †Jer. 22: 18.

6. Och propheten Jeremia talade alla dessa orden till Zedekia, Juda konung i Jerusalem.

7. Då konungens här i Babel allaredan stridde emot Jerusalem, och emot alla qwarlefda Juda städer, nemligen emot Lachis och Aseka: ty dessa såsom de fastaste städer woro ännu qwarblefne af Juda städer.

Så förkunnade propheten i Herrans namn hela utgången af belägringen, och derigenom skulle både konungen och folket förmanas till stilla undergifwenhet och med ödmjukt sinne emottaga det straff, som war förtjent. Åt konungen lofwas en hederlig begrafning, hwarwid rökwerk skulle brännas, men i fiendernas land. Hans lik skulle icke, såsom konung Jojakims, bortkastas i wanära.

8. Detta är det ord, som af HERran skedde till Jeremia, sedan konung Zedekia ett förbund gjort hade med allt folket i Jerusalem, till att utropa ett friår;

9. Så att hwar och en skulle gifwa sin träl, och hwar och en sin trälinna fri,* de der Ebreer och Ebreiske woro, att den ene Juden icke skalle wara den andras träl. *2 Mos. 21: 2.

10. Då lydde honom alla förstarna, och allt folket, som det förbund undergångit hade, att hwar och en skulle gifwa sin träl och trälinna fri, och icke mer hålla dem för lifegna, och gåfwo dem lösa.