| Brott mot friåret. | Propheten Jeremia. | Cap. 34. | 513 |
11. Men något derefter wände de om igen, och togo de trälar och trälinnor åter till sig, som de fri gifwit hade, och twingade dem, att de trälar och trälinnor wara måste.
Med v. 8 börjar en ny prophetia, som skedde på en något sednare tid en den nästföregående. Zedekia hade gjort förbund med Egyptens konung, en Egyptisk här sändes till Jerusalems undsättning. NebucadNezar, konungen af Babel, öfwergaf Jerusalem och tågade mot den Egyptiska hären. Under belägringen hade konung Zedekia och de mäktiga i folket något förödmjukat sig och såsom tecken dertill frigifwit sina trälar och trälinnor, och således efterskänkt gamla skulder. Längre än till dessa yttre tecken sträckte sig wäl icke deras bättring i nöden; ty så snart NebucadNezar war aftågad med sin här, så trodde de, att nöden war slut och att den icke skulle komma tillbaka; då war det slut med deras bättring, då togo de sina frigifna trälar och trälinnor tillbaka. Detta är en äkta bild af den wanligaste nödbättringen. I nöden fattar man goda föresatser, hjertat uppmjukas, man lofwar mycket åt Herran och man will bewisa kärlek till nästan och göra godt. Detta beslut skall pröfwas, Herren gör ett uppskof, nöden gifwer wika — och si! det förrädiska, bedrägliga hjertat blifwer hårdt igen, det är slut med de goda föresatserna och med de barmhertiga känslorna, och menniskan går tillbaka på samma syndawäg, som förut. Men Herrans hand är icke förkortad. Likasom Han är mäktig att hjelpa i all nöd, så är Han också mäktig att åter hemsöka löftesbrytaren; efter återfallet i obotfärdighet återwänder ofta nöden fördubblad. Zedekia och hans folk blefwo bedragna i sitt hopp. De förtröstade på Egypten, men icke på Herran. Men Egypten mar en arm af kött, den Egyptiska hären blef slagen, den segrande Babyloniska hären återwände till Jerusalem och fortsatte belägringen, till dess staden slutligen blef intagen.
12. Då skedde HERrans ord till Jeremia af HERran, och sade:
13. Detta säger HERren, Israels Gud: Jag hafwer gjort ett förbund med edra fäder, då jag förde dem utur Egypti land, utur träldomens hus, och sade:
14. Då sju år förlidne äro, så skall hwar och en låta sin broder, den en Ebreer är, och sig honom sålt och i sex år tjent hafwer, fri och lös:* men edra fäder hörde mig icke, och böjde icke sina öron dertill. *3 Mos. 25: 39. 5 Mos. 15: 12.
15. Så hafwen I nu i dag omwändt eder, och gjort det mig wäl behagade, att I låten utropa ett friår, hwar och en för sin nästa, och hafwen deruppå gjort ett förbund inför mig uti det hus, som efter mitt namn nämndt är:
16. Men I hafwen åter sedan trädt derifrån, och ohelgat mitt namn, och hwar och en igentagit sin träl och trälinna, dem I haden frigifwit, att de skulle wara sina egna; och twingen dem nu, att de edra trälar och trälinnor wara måste.
17. Derföre säger HERren alltså: I hörden icke mig, att I måtten utropat ett friår, hwar och en för sin broder och sin nästa: si, så ropar jag, säger HERren, eder ett friår ut, till swärd, till pestilentie, till hunger; och skall icke låta eder blifwa uti något rike på jorden.* *5 Mos. 28: 64. Jer. 29: 18.
Eftersom konung och folk hade på så många sätt brutit förbundet med Herran, så förkunnas nu, att följderna af detta förbundsbrott skulle gå öfwer dem, nemligen swärd, pestilentia, hunger och landsflykt. De hade börjat att i en sak återwända till förbundet, men de bröto det på nytt äfwen häruti, de aktade icke friåret, som war ett af förbundstecknen. Derföre wille Herren nu åt sitt land och de fattiga trälarne gifwa ett långt friår, nemligen 70 år på en gång. Det är sannolikt, att lagen angående friåren icke hade blifwit iakttagen på en ganska lång tid. Hwart 7:de år skulle wara friår, således antyda dessa 70 åren, som fångenskapen skulle räcka, att folket hade försummat 70 friår, som skulle blifwit firade på en tidrymd af 490 år (ty 70 gånger 7 gör 490). Så får menniskan alltid sina synder igen till slut, så utkräfwas syndaskulderna på en gång, då menniskan icke gör bättring och tar sin tillflykt till försoningen, så att hon blifwer åter upptagen i förbundet med Gud och får sina synders förlåtelse. — Slutet af v. 17, grt.: Och jag skall öfverlemna eder åt alla jordens konungariken till förtryck.
18. Och de, som öfwerträda mitt förbund, och icke hålla det förbunds ord, som de för mig gjort hafwa, dem skall jag så göra, likasom den kalfwen, den de i tu stycken höggo, och emellan båda stycken gingo.
19. Nemligen: Juda förstar, Jerusalems förstar, de kamererare, presterna, och allt folket i landet, som emellan stycken af kalfwen gångne äro:
20. Och skall gifwa dem uti deras fienders hand, och deras, som efter deras lif stå, att deras kroppar skola fåglarne under himmelen och djuren på jorden till spis warda.* *Jer. 7: 33; cap. 16: 4.
Då Gud gjorde det första förbundet med Abraham, så blefwo offren delade midt itu, 1 Mos. 15: 9, 10, 17, och detsamma brukades i följande tider wid förbunds afslutande, v. 18, och således hade Juda furstar och folk i farans
_517.jpg&oldid=345973){kind=link}