| Emot de igenlefda Judar. | Propheten Jeremia. | Cap. 44. | 527 |
15. Då swarade alle man, som wäl wisste, att deras hustrur rökte för andra gudar, och alla qwinnor, som der i en stor hop stodo, samt med allt folket, som uti Egypti land och i Pathros bodde, och sade till Jeremia:
16. Efter det ord, som du oss säger i HERrans namn, wilja wi icke höra dig:* *Es. 42: 20; cap. 33: 1.
17. Utan wi wilja göra efter allt det ord, som utaf wår mun går, och wilja röka för himmelens drottning, och offra åt henne drickoffer, såsom wi och wåra fäder, wåra konungar och förstar gjort hafwa i Juda städer, och uppå gatorna i Jerusalem; då hade wi oss bröd nog, och oss gick wäl, och sågo ingen olycka.
18. Men sedan wi återwände att röka för himmelens drottning, och offra åt henne drickoffer, hafwa wi all wedermöda lidit, och äro genom swärd och hunger förgångne.
19. Och om wi än röka för himmelens drottning, och drickoffer offre, det göre wi ju icke utan wåra mäns wilja,* att wi baka åt henne kakor, och drickoffer offre till hennes tjenst?† *4 Mos. 30: 7: †Jer. 7: 18.
Man ser tydligen, att qwinnorna i detta tal förde ordet och männerna gåfwo dertill sitt bifall. På hedendomens och råhetens ståndpunkt är qwinnan i en undertryckt, olycklig träldomsbelägenhet. Men då ett folk, som haft högre kunskap, sjunker tillbaka i ny hedendom, är det ofta qwinnan, som står främst, werkar ifrigast och befordrar det onda allramest. Det onda rörer sig alltid från den ena ytterligheten till den andra. Himmelens drottning, v. 17, 18, war månen, som dyrkades såsom en afgud. Under detta namn dyrkades i allmänhet naturskönhet och naturkraft. Det går på samma sätt i Christenheten, der kyrkan är förfallen; der dyrkas natur, skönhet, snille, kraft o. s. w., men Gud i himmelen förgätes. Af dessa qwinnors tal finner man den stora förblindelsen hos detta folk; de taga olyckorna icke såsom straff från Gud utan såsom straff för deras försummelse att dyrka himmelens drottning! Den förra medgången tillskrifwes icke Guds barmhertighet, utan ynnest af himmelens drottning! Så är det äfwen hos otrogna Christna icke Gud, utan mensklig wishet och mensklig kraft eller naturen, slumpen, ödet, lyckan o. s. w., som så uppbära tadlet motgången eller berömmet för medgången som man får röna. Dessa afgudakakor, som omtalas, hade en egen gestalt, som afbildade naturens alstringskrafter i förening, något som ännu brukas ibland hedningarne.
20. Då sade Jeremia till allt folket, både män, qwinnor och allt folket, som honom så swarat hade.
21. Ja, jag menar ock, att HERren hafwer tänkt uppå det rökande, som I uti Juda städer, och på Jerusalems gator bedrifwit hafwen, samt med edra fäder, konungar, förstar och allt folket i landet, och hafwer lagt det uppå hjertat:
22. Så att HERren icke mer lida kunde edert onda wäsende och styggelse, som I gjorden: derföre ock edert land är wordet till öde, widunder och till bannor, så att der ingen inne bor, såsom det i denna dag tillgår.
23. Derföre att I rökten, och emot HERran syndaden, och icke lydden HERrans röst, och wandraden i Hans lag, rätter och wittnesbörder, fördenskull är eder ock sådan olycka wederfaren, såsom det i denna dag befinnes.
Såsom Herren i sin barmhertighet tänker på sitt folk, beskyddar dem i faran, hjelper dem i nöden, ledsagar dem på lefnadswägen, så lägger Han också sina motståndares synder på hjertat; det är långt ifrån, att de äro Honom likgiltiga; de gå Honom till hjertat, likasom då en menniskas ära kränkes af swåra förolämpningar. Herren är barmhertig och långmodig, men till slut kommer öfwer den obotfärdige det förtjenta straffet.
24. Och Jeremia sade till allt folket, och till alla qwinnorna: Hörer HERrans ord, alle I af Juda, som uti Egypti land ären.
25. Detta säger HERren Zebaoth, Israels Gud: I och edra qwinnor hafwen med eder mun talat, och med edra händer fullkomnat det I saden: Wi wilja hålla wåra löften, som wi himmelens drottning lofwat hafwa, att wi för henne röke, och drickoffer offre: nu wäl, I hafwen hållit edert löfte, och fullföljt det med gerningarna.
26. Så hörer nu HERrans ord, I alle af Juda, I som bon uti Egypti land: Si, jag swär wid mitt stora namn, säger HERren, att mitt namn icke mer skall genom någon mans mun af Juda uti hela Egypti land nämndt warda, den der säger, så wisst som HERren HERren lefwer.
Dessa ord äro förskräckliga. Herren bekräftar med en ed wid sitt eget höga namn, att förbundsgemenskapen mellan Honom och detta folk skulle helt och hållet upphöra. Ingen kan på en
_531.jpg&oldid=346011){kind=link}