Jeremia Klagowisor.

Inledning.

I denna bok, som kallas Jeremia Klagowisor, framlägger propheten för oss sitt hjertas djupaste förborgade känslor, och wisar ännu en gång, och det oemotsägligt, huru innerligen han älskade sitt folk. under det han dock efter Guds befallning för detsamma måste förkunna så skarpa warningar och hotelser. Folkets lidande, stadens och templets förstörelse och landets förödelse gingo honom djupare än någon annan till hjertat. Under fångenskapen war denna bok en andaktsbok för Judarna. I dessa ord uttryckte de sina klagoljud och blandade med prophetens gråt sina tårar. Straffdomarnes orsak, nemligen folkets synder å ena sidan, samt Guds rättfärdighet och barmhertighet å den andra sidan, läggas här på det fångna folkets hjertan; hoppets morgonrodnad framhålles för deras ögon, och de uppmanas och uppmuntras till bättring. Äfwen under den närwarande långa fångenskapen äro Jeremia Klagowisor en dyrbar bok för hwarje fromt hjerta af det gamla Israel, som ännu under längtan och tårar wäntar efter Israels tröst. Också har Christi kyrka och församling på åtskilliga tider warit i sådan swår belägenhet, att Jeremia Klagowisor kunnat begagnas såsom dess hjertespråk; i wisst afseende kan den ännu så begagnas och wäntar på den utlofwade mäktiga förlossningen från höjden. Skriften säger oss, att ännu en ganska bedröflig tid är att wänta; en NebucadNezar och ett NebucadNezars beläte, Dan. 3. Uppb. 13 förestå för det andeliga Zion, och då blifwa dessa Klagowisor af de christna bättre förstådda och mera behjertade. Också befinner sig hwar och en uppriktig wandrare till det himmelska Zion mången gång liksom i fångenskap under sin jordiska wandring och längtar efter den fulla förlossningen. Jeremia Klagowisor äro för själen i denna ställning en kärkommen tolkning, af hjertats tankar och känslor, af dess syndabekännelse, förödmjukelse, bönerop och förtröstan. Jeremia Klagowisor äro ock ett härligt bewis på Guds outsägliga barmhertighet. I stora bedröfwelser och lidanden är det för det beklämda hjertat en tröst och lindring att finna en deltagande wän, någon som gråter med den gråtande och lider med den lidande. Nu sände Herren sjelf, genom sin prophet, till sitt förströdda folk, dessa klagoord, som tillika äro trösteord, så att det är såsom om den himmelske wännen sjelf, det fadershjerta, hwars kärlek öfwergår hwarje fadershjertas, wore med för att lida med, klaga med och gråta med sitt affälliga och olyckliga folk under straffdomarnes ock hemsökelsernas tid. Måtte derföre alla bedröfwade rätt och af hjertat fly till Honom om hwilken denna bok säger ett ord, som alltid gäller: Hans barmhertighet hafwer ännu icke ända!

1. Capitel.

Juda beklagar sitt elände.

Huru ligger den staden så öde, som full med folk war? Han är likasom en enka? Den som en förstinna ibland hedningarne och en drottning i landen war, hon måste nu tjena

2. Hon gråter om natten, så att tårarna löpa neder på kindbenen;* ingen är ibland alla hennes wänner, som hugswalar henne; alla hennes närmaste förakto henne, och äro hennes fiender wordne. *Jer. 13: 17.

Jerusalem föreställes här under bilden af en sörjande, gråtande enka; hon är beröfwad sin konung och allt menskligt beskydd och öfwergifwen af sin Herre och Gud, som så gerna wille wara hennes Herre och beskyddare. Es. 54: 4–6. Af grannfolk och grannriken fann det förstörda Judariket intet medlidande i nödens tid.

3. Juda är fången i elände och swår träldom; han bor ibland hedningar, och finner ingen ro; alla hans förföljare fara illa med honom.

4. Wägarna till Zion ligga öde, efter ingen kommer till högtiden; alla hans portar stå öde, hans prester sucka, hans jungfrur se ömkeliga ut, och han är bedröfwad.

5. Hans owänner swäfwa allt i höjden, hans fiender går wäl:* ty HERren hafwer gjort honom full med jemmer