| 552 | Cap. 3, 4. | Jeremia Klagowisor. |
40. Och låt oss ransaka och söka wårt wäsende, och omwända oss till HERran.
41. Låt oss upplyfta wårt hjerta samt med händerna till Gud i himmelen.
42. Wi, wi hafwe syndat, och olydige warit;* derföre hafwer du med rätta icke skonat. *Ps. 106: 6.
Märk här den framlagda bättringsordningen: först sjelfpröfning, v. 39, 40, derefter hjertats och händernas upplyftande till Gud i himmelen med ödmjuk bekännelse, att Han är rättfärdig och wi äro syndare.
43. Utan du hafwer förmörkat oss med wrede; och förföljt och dräpit utan barmhertighet.
44. Du hafwer betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.
45. Du hafwer gjort oss till träck och slemhet ibland folken.
Slemhet, d. ä. styggelse.
46. Alla wåra fiender gapa med munnen emot oss.
47. Wi warda förtryckta och plågade med förskräckelse och ångest.
Grt.: Förskräckelse och rop, förödelse och förstörelse hafwa kommit öfwer oss.
48. Mina ögon rinna med wattubäckar öfwer mitt folks dotters jemmer.
49. Mina ögon flyta och kunna icke aflåta; ty der är ingen återwända;
50. Till dess HERren af himmelen skådar här ned, och ser dertill.
51. Mitt öga fräter mig lifwet bort för alla min stads döttrars skull.
52. Mina fiender hafwa besnärjt mig likasom en fågel, utan sak.
53. De hafwa förgjort mitt lif uti en kula, och kastat uppå mig stenar.
Detta hade bokstafligen skett. Se Jer. 38: 6.
54. De hafwa ock begjutit mitt hufwud med watten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.
55. Men jag åkallade ditt namn, HERre, nedan utur kulan;* *Ps. 88: 7. Ps. 130: 1.
Såsom Jeremia utur gropens djup ropade och Herren hörde honom, så hörer han ock hwarje själ, som utur djupet af ånger och syndasorg eller eljest i ångest och nöd ropar till Honom. Hans ord står fast: Åkalla mig i nöden, så will jag hjelpa dig och du skall prisa mig.
56. Och du hörde min röst: bortgöm icke dina öron för mitt suckande och ropande.
57. Nalka dig till mig, när jag åkallar dig, och säg: Frukta dig icke.
58. Uträtta du, HERre, min själs sak, och förlossa mitt lif.
59. HERre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.
60. De ser all deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.
61. HERre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfwer mig;
62. Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagligen.
63. Se dock, ehwad de sig lägga eller uppstå, så qwäda de wisor om mig.
64. Wedergäll dem, HERre, såsom de förtjent hafwa.
65. Låt dem deras hjerta förskräckas, och känna din banna.
66. Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under HERrans himmel.
Här se wi, hwad som föregick i prophetens själ under hans swåra förföljelser och lidanden; hans klagan och hans bönesuckar äro här framlagda. De skola tjena till en böneskola för hwarje själ i Christi församling, som är i ångest och nöd. Såsom sådane böner i Davids Psalmer, så är också här den sista versen icke en bön af hämndlystnad öfwer fienderna, utan en bestämd förutsägelse af det straff, som skulle öfwergå dem för deras synders skull. Tillika innefattar den en bön, att Herren genom dessa lidanden måtte föra dem till förödmjukelse, bättring och frälsning.
4. Capitel.
Juda jemmer. Edoms frid.Huru är guldet så platt förmörkadt,* och det fina guldet så platt förwandladt, och helgedomens stenar ligga förströdde på alla gator! *Es. 1: 22.
Guldet är en bild af det oförgängliga, af Guds uppenbarelse och nådeanstalter bland menniskorna. Nu war gudstjensten förstörd och templet saknades. Guldet war förwandladt.
2. De ädla Zions barn lika räknade wid guld, huru äro de nu lika räknade wid lerkäril, de en pottomakares werk äro.
De ädla Zionsbarnen woro just de fromma, som höllo sig faste wid Gud. I den stora olyckan syntes det, såsom om deras hopp och förtröstan warit fåfäng.
_556.jpg&oldid=346085){kind=link}