| Straffpredikan. | Propheten Hesekiel. | Cap. 20. | 587 |
mig uti Egypti land: ja, jag upphof min hand till dem, och sade: Jag är HERren eder Gud. *2 Mos. 6: 8.
Handens upphäfwande betecknar förbundets bekräftande med ed wid Herrans eget namn. Se 2 Mos. 6: 2–8. Detsamma beteckna ock de mäktiga under, hwarmed Gud förlossade sitt folk.
6. Men jag upphof på samma tid min hand, att jag skulle föra dem utur Egypti land, in uti ett land, som jag dem försett hade, det med mjölk och honung flyter; ett ädelt land för alla land.* *2 Mos. 3: 8.
7. Och sade till dem: Hwar och en kasta bort styggelsen för sina ögon, och orener icke eder på Egypti afgudar: ty jag är HERren eder Gud.
Se 2 Mos. 23: 24. I hela Guds lag ligger ock den befallning innesluten, att alla afgudar måste såsom styggelser bortkastas.
8. Men de woro mig ohörsamme, och wille icke höra mig, och ingen af dem kastade sin styggelse bort för sina ögon, och öfwergåfwo icke Egypti afgudar: då tänkte jag utgjuta min grymhet öfwer dem, och låta all min wrede gå öfwer dem midt uti Egypti land:
9. Men jag lät det tillbaka för mitt namns skull, att det icke skulle ohelgadt warda för hedningarna, ibland hwilka de woro, och för hwilka jag hade gifwit mig dem tillkänna, att jag dem utur Egypti land föra wille.
Ehuru Mose icke utförligt berättar detta (att det skett i Egypti land), så wisa dock dessa ord, att redan der hade detta folk förorenat sig med Egypti synder. Herren skonade detta folk blott för sitt namns skull, såsom Han af nåd lofwat, 1 Mos. 15: 14, 16, likasom hwarje själs frälsning är ett werk af Hans blotta nåd och barmhertighet.
10. Och då jag dem utur Egypti land fört hade, och låtit dem komma in uti öknen;
11. Gaf jag dem mina bud, och lärde dem mina rätter,* genom hwilka menniskan lefwer, den dem håller.† *2 Mos. 15: 26; cap. 20: 1, [et]c. 5 Mos. 5: 1, [et]c. †3 Mos. 18: 5. 5 Mos. 30: 6. Rom. 10: 5. Gal. 3: 12.
Se 3 Mos. 18: 5. Rom. 10: 5. Kunde någon menniska fullkomligt hålla lagen, så behöfde den menniskan ingen Frälsare, utan hade genom lagen ewinnerligt lif. Men dertill fordras, att menniskan icke skulle wara syndare, utan besinna sig i det ursprungliga heliga tillståndet.
12. Jag gaf dem ock min sabbath,* till ett tecken emellan mig och dem, på det de skulle lära, att jag är HERren, som dem helgar. *2 Mos. 16: 25; cap. 20: 8; cap. 31: 13, 17.
Sabbatherna woro förbundstecken. Se 2 Mos. 16: 25. 2 Mos. 31: 13, 17.
13. Men Israels hus war mig också ohörsamt uti öknen,* och lefde icke efter mina bud, och föraktade mina rätter, genom hwilka menniskan lefwer, som dem håller, och ohelgade min sabbath ganska swårligen: då tänkte jag utgjuta min grymhet öfwer dem uti öknen, och platt förgöra dem; *2 Mos. 16: 27. 4 Mos. 14: 2.
14. Men jag lät det tillbaka för mitt namns skull, att det icke skulle ohelgadt* warda ibland hedningarna, för hwilka jag dem utfört hade. *4 Mos. 14: 13. 5 Mos. 9: 28.
Folket skonades genom Mose förbön. Se 4 Mos. 14: 13–23.
15. Ock hof jag min hand upp emot dem i öknen, att jag icke wille låta dem komma in uti det land, som jag dem gifwit hade, det med mjölk och honung flyter; ett ädelt land för alla land.
16. Derföre att de föraktade mina rätter, och lefde icke efter mina bud, och mina sabbather ohelgade; ty de wandrade efter deras hjertas afgudar.
Ehuru det är för menniskan omöjligt att hålla lagen efter andan, v. 11, så hade dock folket kunnat i yttre måtto wandra efter Herrans lag och wakta sig för afgudarna, och derigenom hade det fått åtnjuta all den timliga wälsignelse, som Gud hade utlofwat, och äfwen de andeliga förmåner, som Herren genom gudstjensten meddelade.
17. Men mitt öga skonade dem, att jag icke förderfwade eller platt förgjorde dem i öknen.
18. Och jag sade till deras barn i öknen: I skolen icke lefwa efter edra fäders bud, och icke hålla deras rätter, och icke orena eder uppå deras afgudar.
Guds bud äro öfwer alla menniskobud. Då föräldrar eller andra wilja hindra någon ifrån att ingå i himmelriket och ifrån sann omwändelse och rätt bruk af nådens medel, så måste det anses såsom förderfliga menniskobud som man icke bör hålla. Detsamma gäller om alla menniskobud som gå ut på att inwefwa menniskan i syndens och werldens tjenst.
19. Ty jag är HERren eder Gud; efter mina bud skolen I lefwa,* och mina rätter skolen I hålla, och göra derefter; *5 Mos. 4: 1.
_591.jpg&oldid=346184){kind=link}