| 666 | Daniels bön. | Propheten Daniel. | Cap. 9. |
4. Och jag bad till HERran min Gud, bekände, och sade: Ack, HERre! du store och förskräcklige Gud, du som håller förbund och nåd* dem, som dig älska och hålla dina bud; *5 Mos. 7: 8.
5. Wi hafwa syndat, gjort orätt, hafwa warit ogudaktige, och wordit affällige; wi hafwa wikit ifrån dina bud och rätter.* *Ps. 106: 6. Es. 64: 5, 6.
6. Wi lydde icke dina tjenare propheterna, som predikade i ditt namn för wåra konungar, förstar, fäder och alla folk i landen.
7. Du, HERre, är rättfärdig; men wi måste skämma oss,* såsom det ock nu går dem af Juda, och dem af Jerusalem, och hela Israel, både dem, som när, och dem, som fjerran äro i all land, dit du dem utkastat hafwer, för deras missgerningars skull, som de emot dig bedrifwit hafwa. *Esra 9: 6.
Härmed wisar propheten, att Judarne befunno sig såsom fångar förströdda i många landskap, somliga längre bort ifrån Jerusalem än andra.
8. Ja, HERre, wi, wåra konungar, wåra förstar och wåra fäder måste skämma oss, att wi hafwa syndat emot dig;
9. Men din, HERre wår Gud, är barmhertighet och förlåtelse;* ty wi äro affällige wordne; *Ps. 130: 3, 7. Klagow. 3: 22.
10. Och lydde icke HERrans wår Guds röst, att wi hade mått wandrat i Hans lag, som Han oss genom sina tjenare propheterna förelade:* *2 Chrön. 36: 15, 16.
11. Utan hela Israel öfwerträdde din lag, och weko af, så att de icke lydde din röst; derföre hafwer ock den förbannelse och ed kommit öfwer oss, som i Mose Guds tjenares lag skrifwen står;* ty wi hafwa syndat emot honom. *3 Mos. 26: 14. 5 Mos. 27: 15; cap. 28: 15. cap. 29: 20; cap. 30: 17, [et]c.
I allt detta ligger en syndabekännelse, som propheten uttalar i sitt folks namn, och hwaruti han erkänner, att Herrans straffdomar woro rättfärdiga och heliga. Ty, v. 9, d. ä.: Ehuru eller fastän wi hafwa så syndat. Fångenskapen war ett mycket lindrigare straff, än detta folk med sina synder hade förtjent.
12. Och Han hafwer hållit sina ord,* som Han talat hafwer emot oss och wåra domare, som oss döma skulle: så att Han hafwer låtit gå så stor olycka öfwer oss, att sådant är icke skedt under hela himmelen, såsom öfwer Jerusalem skedt är.† *Klagow. 2: 17; †cap. 1: 12.
13. Såsom det skrifwet är i Mose lag, så är allt detta stora onda öfwer oss gånget; icke bådo wi heller inför HERran wår Gud, att wi måtte wändt oss ifrån wåra synder, och tänkt uppå din sanning.
Redan genom Mose hade sådana straffdomar blifwit förkunnade. 5 Mos. 27: 15; cap. 32.
14. Derföre hafwer icke heller HERren försummat sig* med denna olyckan, utan hafwer låtit henne gå oss utöfwer; ty HERren wår Gud år rättfärdig† i alla sina gerningar, som Han gör; ty wi lydde icke Hans röst. *Jer. 1: 12; cap. 44: 27. †Ps. 119: 137.
Att Guds rättfärdighet i straffdomen erkännes är ett tecken till sann syndaånger och ödmjukhet; att menniskan gifwer Gud rätt och sig sjelf orätt är ett nödwändigt kännemärke på en rätt syndasorg.
15. Och nu, HERre wår Gud, du som ditt folk utur Egypti land med stark hand förde,* och gjorde dig ett namn, såsom det nu är; wi hafwa ju syndat, och hafwa (ty wärr) warit ogudaktige. *2 Mos. 6: 6; cap. 12: 41.
16. Ack HERre! för all din rättfärdighets skull, håll upp af din wrede och grymhet öfwer din stad Jerusalem, och öfwer ditt heliga berg; ty för wåra synders skull, och för wara fäders missgerningars skull, lider Jerusalem och ditt folk försmädelse när alla dem, som här omkring äro.
För all din rättfärdighets skull, d. ä.: för den rättfärdighets skull, med hwilken du håller hwad du lofwar, låt nu nåd gå för rätt! Häruti ligger också en djupare syftning på Guds rättfärdighet såsom grunden till wåra synders förlåtelse, ty försoningen genom Christum, på hwilken äfwen det Gamla Testamentet hwilar, är så fullständig, att Gud icke blott för sin barmhertighets skull, utan för sin rättfärdighets skull förlåter dem deras synder, som i bättring och tro omfatta Hans löften. 1 Joh. 1: 9.
17. Och nu, wår Gud, hör din tjenares bön och hans begäran, och war miskundsam öfwer din helgedom, som förlagd är, för HERrans skull.
War miskundsam, grt: upplys ditt ansigte, låt ditt ansigte skina i barmhertighetens glans öfwer ditt fångna folk och ditt förstörda tempel 4 Mos. 6: 25, 26. För Herrans skull, d. ä.: för Messias skull, för Hans skull, åt hwilken du, o Gud! har gifwit riket. Cap. 7: 14. Häraf kunna wi se, att äfwen de trogna i Gamla Testamentet bådo i Guds Sons namn, i Jesu
_670.jpg&oldid=346410){kind=link}