| Jona kurbits. | Propheten Jona. | Cap. 4. | 721 |
Denna skugga war för propheten en ljuflig swalka mot solhettan.
7. Men Gud förskaffade en mask om morgonen, då morgonrodnan uppgick; han åt kurbitsen, så att hon förtorkades.
8. Men då solen uppgången war, förskaffade Gud ett torrt östanwäder, och solen stack Jona uppå hufwudet, så att han wanmäktig wardt; då önskade han sin själ döden, och sade: Jag wille heldre wara död, än lefwande.
Detta är åter ett bewis på den menskliga swagheten, som ännu war qwar hos propheten, ehuru han hade fått erfara en så stor nåd. Den lummiga wäxten bortwissnade så hastigt, som den hade uppwäxt. Jona kände sig utmattad, och af ängslan och förtrytelse önskade han sig döden. Österns starka, heta windar förorsaka ofta en outsäglig matthet och ängslan.
9. Då sade Gud till Jona: Menar du, att du skäligen wredgas om kurbitsen? Och han sade: Jag må wäl wredgas allt intill döden.
Hwilken skilnad emellan propheten Jona i Herrans kraft, predikande wäldeligen för Nineves millioner, och propheten Jona i sin egen swaghet och otålighet, nu ledsen wid sjelfwa lifwet, och knotande mot Gud sjelf! Här wisar sig rätt tydligt, huru wanmäktig menniskan är i sig sjelf och huru också de benådade kunna försynda sig. Kan en menniska något godt uträtta, så är det i Herrans kraft. Icke oss, Herre, utan ditt namn tillkommer äran! Huru förunderlig är icke här Guds långmodighet och mildhet mot sin swage tjenare. O! huru mycket har Herren att öfwerse och fördraga äfwen hos redliga själar! Huru mycken långmodighet och nåd anwändes, för att bereda dem till en salig fulländning!
10. Och HERren sade: Du jemrar dig om kurbitsen, der du intet uppå arbetat hafwer, och hafwer ej heller låtit henne uppwäxa; hwilken i en natt wardt, och i en natt förgicks;
11. Och jag skulle icke jemra mig öfwer Nineve, en sådan stor stad, der mer uti är än hundrade tusende och tjugu tusende menniskor, som icke weta åtskilja emellan sin högra hand och den wenstra; der till ock mycket djur?
För Gud är det icke likgiltigt, när Hans werk förderfwas. Menniskorna äro Guds skapade werk. Jona hade icke planterat kurbitsen, eller underträdet, likwäl klagade han, då det wissnade. Men Gud hade genom sin skapelse och genom sin försyns styrelse gjort Nineves folk och det stora riket, och dertill icke anwändt en natt, utan många år; skulle Han då kunna låta Nineve förderfwas, om det möjligen kunde skonas? Nej! I Nineve funnos icke blott gamla syndare, hwilka dock nu wisat tecken till bättring, utan der woro mer än hundratjugutusen barn, som wäl af naturen woro syndiga menniskor, men Herren wille skona dem för Medlarens skull, fastän de icke kände Honom. Och äfwen på de otaliga djuren tänker den barmhertige Herren. Så framställer Han, såsom Skaparen, sin stora barmhertighet emot sina skapade werk och sin milda omtanka om de minsta, såwäl som om de största. O! huru mycket wänligare, huldare och barmhertigare är Herren Gud, än de bäste bland menniskors barn!
I dessa twå capitels innehåll framstår propheten Jona såsom en bild af det Judiska folket i sin kallelse att blifwa ett presterligt folk för hedningarna, och såsom en bild af den Christna församlingen i dess kallelse att bära Evangelii budskap till alla land. Prophetens exempel wisar ock, att församlingen dertill icke alltid är så willig, utan går ogerna åstad, och att i församlingen ofta är swaghet och skröplighet och många och stora brister. Och, o! huru outtröttlig är under allt detta Guds långmodighet och förbarmande och faderliga wård om alla sina swaga tjenare! Såsom kurbitsen wissnade öfwer Jona, såsom det skuggrika underträdet blef stunget af en mask och förtorkadt af östanwind, så förwissnar också snart det beskydd, som Christi kyrka till en tid fått åtnjuta af borgerlig öfwerhet och werldsliga makter. Måtte den öfwerlemna sig i Herrans wård allena, då allt sådant beskydd förswinner!
_725.jpg&oldid=346555){kind=link}