| 740 | Habacucs bön. | Propheten Habacuc. | Cap. 2, 3. |
Fråsseri och dryckenskap woro wanliga laster ibland Babylonierna, och så skola de wara i den antichristiska tiden. Dessutom är sjelfwa lögnen och willfarelsen en berusande kalk, och det är en wanlig dom, att alla de, som dermed berusa och tjusa andra, blifwa också sjelfwa berusade och förgås.
17. Ty den orätt, uppå Libanon* bedrifwen, skall öfwerfalla dig, och de förstörda djur† skola försträcka dig; för menniskors blods skull, och för den orätts skull, som i landet, och i staden, och uppå alla, de der uti bo, bedrifwen är. *5 Mos. 3: 25. Zach. 11: 1. †5 Mos. 32: 24. Hes. 14: 15.
Din oerhörda grymhet emot både menniskor och djur skall återkomma öfwer dig sjelf.
18. Hwad kan då belätet hjelpa, det dess mästare gjort hafwer, och det falska gjutna belätet, der dess mästare förlät sig uppå, att han stumma afgudar gjorde?* *Es. 44: 9, [et]c. Jer. 10: 14, 15.
NebucadNezar lät göra ett stort afgudabeläte och befallde, att hans undersåter skulle tillbedja det. Dan. 3. En annan NebucadNezar skall låta uppresa ett beläte, Uppb. 13: 14, 15, likasom också Antiochus Epiphanes och Romerska kejsare wille twinga Guds folk att tillbedja deras beläten. Emot alla dessa fiender gäller detta we.
19. We honom, som säger till en stock: Waka upp; och till stumma stenen: Statt upp. Huru skulle det kunna någon lära? Si, det är öfwerdraget med guld och silfwer, och der är ingen ande uti.
20. Men HERren är i sitt heliga tempel;* hela Werlden ware tyst för Honom.† *Ps. 11: 4. †Ps. 46: 11. Zeph. 1: 7. Zach. 2: 13.
Icke blott hedningarna, utan äfwen christna bedrifwa afgudadyrkan på många sätt och anse det för gud, som ingen gud är. Den sanne Guden deremot bor icke i tempel, som äro gjorda af menniskohänder, Ap.G. 7: 48. Han bor i sin kyrka och församling, Han bor i trogna hjertan, Han öfwergifwer icke sitt folk, och både hedningarne och de, som tillbedja Honom, skola slutligen med häpen förundran åskåda Hans domar, fienderna med förskräckelse och Hans folk med lofsjungande förundran. Då hafwa alla otrons bespottelser tystnat.
3. Capitel.
Bön för Juda emot Babel.Detta är propheten Habacucs bön för de oskyldiga:
För de oskyldiga, grt.: på Schiggjonoth. Så kallades en tonart, efter hwilken denna bönesång skulle sjungas. Ordet betyder sådana fel och brister, som dagligen finnas hos Guds folk utan att de weta derom, och för hwilka de hafwa förlåtelse genom tron, så att de, oaktadt dessa fel, dock äro oskyldiga. Ibland dem, som bortfördes i fångenskapen, woro många sådana oskyldiga, som trodde på Guds löften och woro rättfärdige genom Abrahams tro.
2. HERre, jag hafwer hört ditt rykte; så att jag förskräcktes; HERre, du gör ditt werk lefwande midt i åren, och låter det kunnigt warda midt i åren; när bedröfwelse på färde är, så tänker du uppå barmhertighet.
Midt i åren d. ä. i rättan tid och midt i nöden kommer alltid Herren med sin barmhertighet. Under fångenskapens tid beskyddade Gud de trogna af sitt folk. Under kyrkans strider är Han alltid närwarande med sin nåd och sin beskyddande barmhertighet, och i den sista stora bedröfwelsen (grt.: wreden) uppenbarar Han sig till de trognas förlossning. (Enligt Judiska uttolkares mening skulle werlden stå i sitt närwarande skick i 7,000 år, hwarje årtusende liknas wid en dag, och midt i åren, delade i fyra och tre, som äro skapelsens och Gudomens grundtal, alltså wid slutet af det fjerde årtusendet skulle Messias komma.)
3. Gud kom sunnan efter, och den Helige ifrån det berget Paran:* Sela. Af Hans lof war himmelen full, och af Hans ära war jorden full. *2 Mos. 19: 16. 5 Mos. 33: 2. Dom. 5: 4.
Här jemföres Herrans uppenbarelse till sitt folks förlossning med Hans uppenbarelse på Sinai. Se Ps. 97 och Es. 63. Då lagen utgafs, uppenbarade Han sig i härlighet, och wid Messiæ födelse och wid Hans döpelse wisade sig en glans af denna härlighet, men i sin fullkomlighet skall den wisa sig, då Han åt sin kyrka gifwer den utlofwade segren.
4. Hans sken war såsom ett ljus,* strimmor gingo af Hans händer; der war Hans makt hemligen. *2 Mos. 24: 17.
I denna synbara härlighet war Hans makt förborgad, likasom molnstoden och eldstoden war ett sådant täckelse för Hans makt.
5. För Honom gick pestilentie,* och plåga† gick ut, ehwart Han gick, *2 Mos. 9: 3; †cap. 12: 29.
Se Uppb. 16: 2–10. Jfr 5 Mos. 32: 24. 1 Sam. 5: 11.
6. Han stod, och mälte landet; Han såg till, och förskingrade hedningarna; så att werldens berg förkrossade wordo, och sig buga måste alla högar i werlden, då Han gick uti werlden.
Då Han gick uti werlden. Grt.: Hans gånger äro såsom fordom. Se 2 Mos. 15: 15. Jos. 2: 9. Guds fordna hemsökelser öfwer hwarjehanda fiender framställas här såsom afmålning af de förskräckelser, som skola öfwergå dem, då
_744.jpg&oldid=346605){kind=link}