| 6 | Cap. 4, 5. | Judiths Bok. |
4. Capitel.
Då Israels barn, som i Juda land bodde, det hörde, fruktade de sig för honom swårligen;
2. Och bäfwan och förskräckelse kom dem uppå; förty de hade fara, att han måtte så göra med Jerusalem och HERrans tempel, som han de andra städer, och deras afgudahus gjort hade.
3. Derföre sände de in i hela Samarie land allt omkring intill Jericho, och bemannade fästena på bergen;
Detta skedde icke enligt historien, hwilken tid man ock antager, före eller efter den Babyloniska fångenskapen, ty Samarien war bebodt af främmande folk, som woro fiender till judarna. Se 2 Kon. 17: 24–32. Esra 4: 1–10.
4. Och gjorde murar om deras byar, och skaffade sig spisning till örligs.
5. Och presten Jojakim* skref till alla dem, som bodde in emot Esdrelom,† det är, in emot den stora marken wid Dothaim;** och till alla, der fienderna måtte igenomkomma; *Jud. 15: 9; †cap. 1: 8. **2 Kon. 6: 13.
Det är icke sannolikt, att en prest, utan att någon annan regent derwid funnits, skulle hafwa gjort sådana förswarsanstalter, ty både före Jerusalems förstöring och efter fångenskapen woro werdsliga regenter i det judiska landet. Esra 1: 8. Matth. 1: 12.
6. Att de skulle förwara klipporna på bergen in emot Jerusalem.
7. Och Israels barn gjorde alltså, som Jojakim, HErrans prest, dem befallde.
8. Och allt folket ropade med allwar till HErran, och ödmjukade sig, de och deras qwinnor, med fastande och bedjande.
9. Men presterna drogo säckar uppå, och barnen lågo för HErrans tempel, och HErrans altare öfwertäckte de med en säck.
10. Och de ropade till HErran, Israels Gud endrägteligen, att deras barn och hustrur icke skulle bortförde, deras städer förstörde, deras helgedom oskärad, och de af hedningarna skämde warda.
11. Och Jojakim, HErrans öfwerste prest gick omkring, förmanade hela Israels folk;
12. Och sade: I skolen ju weta, att HErren warder eder bön hörande, om I icke aflåten med fastande och bedjande inför HErran.
13. Tänker uppå Mose, HErrans tjenare, den icke med swärd, utan med helig bön slog Amalek,* som sig på sin kraft och makt, på sin här, sköldar, wagnar och resenärer förlät; *2 Mos. 17: 11.
14. Så skall det ock gå alla Israels fiender, om I så bättren eder, som I begynt hafwen.
15. Efter denna förmaning bådo de HErran, och blefwo för HErranom;* *2 Mos. 20: 24.
16. Så att ock presterna gingo i säckar,* och hade aska på hufwudet,† och gjorde så HErranom bränneoffer; *Jon. 3: 5. †Jud. 7: 4; cap. 9: 1.
17. Och bådo alla HErran af allt hjerta, att Han wille söka sitt folk Israel.
5. Capitel.
Och det wardt sagdt Holofernes, härhöfwitsmannen af Assyrien, att Israels barn rustade sig, och wille wärja sig, och huru de hade intagit klipporna på bergen.
2. Då förgrymmade sig Holofernes, och kallade alla de Moabiters och Ammoniters öfwerstar och höfwitsmän,
3. Och sade till dem: Säger, hwad är detta för folk, som på bergen bo? Hwad hafwa de för stora städer; hwad förmå de, och hwad hafwa de för krigsfolk och konungar?
4. Att de allena för alla andra i österlanden förakta oss, och hafwa icke gångit emot oss, att de måtte anammat oss med frid?
5. Då swarade Achior,* en öfwerste för alla Ammons barn,† och sade: Min herre, will du gerna höra det, så will jag säga dig sanningen, hwad det för ett folk är, som på bergen bor, och icke ljuga för dig. *Jud. 11: 7. †1 Mos. 19: 3.
6. Detta folket är utaf Chaldeen kommet;* *1 Mos. 11: 31. Jos. 24: 2.
7. Och hafwer först bott i Mesopotamien; förty de wille icke följa deras fäders gudar i Chaldeen;
8. Derföre öfwergåfwo de deras
_794.jpg&oldid=346738){kind=link}