| Judiths Bok. | Cap. 5, 6. | 7 |
fäders seder, hwilka många gudar hade; på det de måtte tjena den ena Guden i himmelen, den ock böd dem draga dädan, och bo uti Haran.* *1 Mos. 12: 1.
9. Då nu i alla de landen dyr tid war,* foro de ned i Egypti land;† der äro de så många wordne i fyrahundra år,** att man icke kunde räkna dem. *1 Mos. 41: 54; †cap. 46: 6. **Apg. 7: 6.
10. Men då konungen i Egypten* beswärade dem med ler och tegel, till att bygga hans städer,† ropade de till sin HErra;** Han slog hela Egypten med mångahanda plåga.†† *2 Mos. 1: 8. †cap. 1: 11; **cap. 3: 7; ††cap. 7, [et]c.
11. Då nu de Egyptier hade utdrifwit dem ifrån sig,* och plågan igen wände ifrån dem, och wille åter gripa dem,† och föra dem till träldom igen; *2 Mos. 12: 31; †cap. 14: 5.
12. Öppnade dem himmelens Gud hafwet,* så att wattnet på båda sidor stod fast, såsom en mur, och de gingo torrfötte på hafwets botten, och kommo undan. *2 Mos. 14: 21, 22.
13. Men då de Egyptier skyndade sig efter dem, med deras hela här, wordo de alla fördränkte i hafwet, så att der blef icke en qwar, som det hade mått androm förkunna.
14. Och då detta folket kom utur Röda hafwet, lägrade de sig uti den öknen wid Sina berg, der tillförene ingen menniska bo eller sig hålla kunde;* *5 Mos. 8: 15.
15. Der wardt det bittra wattnet sött, så att de kunde dricka det;* och de fingo bröd af himmelen i fyratio år.† *2 Mos. 15: 25; †cap. 16: 15, 35.
16. Och hwart de drogo, utan båga, pil, sköld och swärd, der stridde Gud för dem, och wann seger;
17. Och ingen kunde göra detta folket skada, utan allena då det afföll ifrån HErrans sin Guds bud.
18. Ty så ofta som de tillbådo någon annan än sin Gud, så wordo de slagne, och bortförde med all skam;
19. Men så ofta som det ångrade dem, att de ifrån sin Guds bud afwikne woro, gaf åter himmelens Gud dem seger emot deras fiender.
20. Derföre nederlade de de Cananeers konungar, Jebuseen, Phereseen, Hetheen, Heveen, Amoreen, och alla wäldiga i Hesbon, och togo deras land och städer in;* *Jos. 12: 8.
21. Och det gick dem wäl, så länge de icke syndade emot sin Gud; förty deras Gud hatar det orätt är.* *Ps. 5: 5–7.
Detta ställe, jemfördt med cap. 2: 1 och cap. 4: 2, wisar, att denna bok icke kan hafwa till afsigt att wara en historisk berättelse, utan en lärodikt.
22. De hafwa ock ofta före denna tiden warit fördrifna af många folk, och bortförda i främmande land; derföre att de woro afwikna ifrån det bud, som Gud dem gifwit hade, att de deruti wandra skulle;
23. Men de äro nu nyligen igenkomne utaf det elände, der de uti woro, sedan de hafwa omwändt sig till HErran sin Gud; och hafwa åter satt sig på detta berg, och bo åter nu i Jerusalem, der deras helgedom är.
24. Derföre, min herre, låt befråga, om detta folket syndat hafwer emot sin Gud; så wilja wi draga dit upp, och deras Gud gifwer dem wisserligen uti dina händer, så att du betwingar dem;
25. Men hafwa de icke syndat emot sin Gud, så skaffa wi intet emot dem; ty deras Gud beskärmar dem; och wi blifwa hela landet till bespottelse.
26. Då Achior detta sagt hade, wordo alla Holofernes höfwitsmän wrede, och tänkte wilja dräpa honom; och sade till hwarannan:
27. Ho är denne, som sådant säga tör, att Israels barn skola wärja sig emot konung NebucadNezar och hans krigsfolk? Är det dock alltsammans naket folk, och inga krigsmän.
28. Men på det Achior må se, att han ljugit hafwer, så låter oss draga dit upp; och när wi deras bästa folk gripa, så wilja wi låta stinga Achior med dem twärt igenom;
29. På det alla folk skola förnimma, att NebucadNezar är landets gud, och ingen annan.
6. Capitel.
Sedan förgrymmade sig ock Holofernes uppå Achior, och sade:
_795.jpg&oldid=346741){kind=link}