| 34 | Cap, 16, 17. | Wishetens Bok. |
19. Stundom brann lågan i wattnet öfwer eldsmakt, på det han det orättfärdiga slägtet förgöra skulle.
20. Deremot födde du ditt folk med englaspis,* och sände bröd af himmelen utan arbete beredt, hwilket förmådde gifwa allahanda lust, och war för hwar och en efter hans smak; *2 Mos. 16: 14, 15. 4 Mos. 11: 7, 8. Ps. 78: 24, 25. Joh. 6: 31.
Allahanda lust, d. ä. man kunde tillaga mat af detta manna på flere sätt, se 4 Mos. 11: 7, 8. Författaren har här om smaken upptagit något, som icke står på samma sätt hos Mose, utan utgjorde en saga bland Israels folk.
21. (Ty om man hoppas uppå dig, gör det dina barn uppenbart, huru söt du är), ty hwar och en gjorde deraf hwad han wille, efter som han fick lusten till, att det så eller så smaka skulle.*
22. Men hetsig blef ock snö och is i elden,* och försmulto intet; på det de skulle förnimma, huru elden, som ock i haglet brann och regnet ljungade, förderfwade fiendernas frukt. *2 Mos. 9: 24.
23. Samma eld, på det de rättfärdige skulle spisade warda, måste förgäta sin egen kraft;
24. Ty kreaturet, då det tjenar dig såsom Skaparen, är det kraftigt till plåga öfwer de orättfärdiga, och saktar sig dem till godo, som tro på dig.
25. Derföre lät det sig ock på den tid i allahanda förwandla, och war tjenstaktigt i den gåfwa, som alla födde efter hwars och ens wilja, såsom han det behöfde;
26. På det dina barn, som du, HErre, kär hade, skulle lära, att icke wäxt frukt föder menniskan, utan ditt ord uppehåller dem, som tro på dig.* *5 Mos. 8: 3. Matth. 4: 4. Luc. 4: 4.
Se 5 Mos. 8: 3.
27. Ty det som af elden icke förtärdt wardt, när det warmt blef af ett föga solsken, försmälte det straxt;* *2 Mos. 16: 21.
Det war underbart, att man kunde tillaga manna wid elden, utan att det förtärdes, men det smälte och förtärdes af solskenet, se 2 Mos. 16: 21.
28. På det kunnigt skulle warda, att man skall tacka dig allaredan, förr än solen uppgår, och träda fram för dig, när ljuset uppgår;
29. Ty en otacksamlig menniskas hopp skall förgås såsom rimfrost om wintern, och förflyta såsom ett onyttigt watten.
17. Capitel.
Stora och osägliga äro dina domar, HErre; derföre fela ock de fåwitska menniskor.
De fåwitska eller ogudaktiga menniskornas anklag emot de rättfärdiga slå fel. Se Ps. 9: 4. Ps. 66: 3. Ps. 86: 14–16.
2. Ty då de mente, att de skulle undertrycker det heliga folket, wordo de såsom orättfärdige af mörkret bundne, och af den långa natten fångne,* och såsom flyktige lågo de innelyckte under tak för den ewiga wisheten. *2 Mos. 10: 21.
Här syftas åter på Egyptierna i det långwariga mörkret. 2 Mos. 10: 21.
3. Och då de mente, att deras synder skulle fördolda och under ett blindt täckelse förgätna wara, wordo de grufweligen förströdde, och genom spökelse förskräckte.
4. Ty ock kulan, der de inne woro, kunde icke bewara dem utan fruktan; då war ett dön omkring dem, der de af förskräcktes, och faseliga syner syntes, deraf de förfärades;
5. Och elden kunde med ingen makt lysa dem; icke heller det klara skenet af stjernorna kunde den gräseliga natten ljus göra.
6. Men dem syntes wäl en sjelfbrinnande eld, full med förskräckelse; då wordo de för sådant spökelse förfärade, det dock intet war; och tänkte, att det war ännu något wärre på färde, än det de sågo.
7. Swartkonstens kockleri war ock om intet, och hennes berömmelse wardt till skam; *2 Mos. 8: 18; cap. 9: 11.
Kockleri, d. ä. gyckleri. Egyptens trollkarlar hade ock bölder, såwäl som andra. Se 2 Mos. 9: 11.
8. Ty de som plägade bortdrifwa fruktan och förskräckelse ifrån de kranka själar, de wordo sjelfwa kranke, så att man ock bespottade deras rädsla.
9. Och om än ingen sådan faslighet hade förskräckt dem, så hade de dock mått förgås af räddhåga, då de wilddjur ibland dem kommo, och de många ormar så
_822.jpg&oldid=346816){kind=link}