| Tobie Bok. | Cap. 1, 2. | 30 |
18. Men långt derefter, då Salmanasser död war, och hons son Sennacherib efter honom regerade, den Israels barn hätsk war;
19. Gick Tobias dagligen till alla Israeliter, och tröstade dem, och delade med hwar och en af sina egodelar hwad han förmådde;
20. De hungriga spisade han, de nakna klädde hon, de slagna och döda begrof han.
21. Men konung Sennacherib war flydd utaf Judea, då Gud honom slagit hade* för hans försmädelses skull. Då han nu igen kom, war han förgrymmad, och lät många af Israels barn dräpa; dessas kroppar beskaffade Tobias till begrafning. *2 Kon. 19: 35, 36. 2 Chrön. 32: 21. Es. 37: 36.
22. Som nu konungen det förnam, böd han dräpa honom, och tog ifrån honom alla hans egodelar;* *Tob. 2: 8.
23. Men Tobias flydde med sin hustru och son undan, och blef hemligen när goda wänner.
24. Men efter fem och fyrtio dagar, wardt konungen af sina egna söner slagen.* *2 Kon. 19: 37. Es. 37: 38.
25. Och Tobias kom åter hem igen; och allt hans gods wardt honom igen gifwet.
2. Capitel.
Derefter på HErrans högtid, då Tobias i sitt hus en härlig måltid tillredt hade, sade han till sin son:
2. Gack ut och bjud de gudfruktiga af wår slägt, att de måga med oss äta.
3. Och då han åter inkom igen, sade han sin fader Tobias, att en af Israel låg död på gatan.
4. Då stod Tobias straxt upp ifrån bordet, förrän han åt, och gick till den döda kroppen, och tog honom upp, och bar honom hemligen in i sitt hus, på det han skulle hemligen begrafwa honom om natten.
5. Och som han hade gömt hemligen bort liket, åt han sitt bröd i ångest;
6. Och tänkte på det ordet, som HErren genom propheten Amos sagt hade: Edra helgedagar skola wändas uti gråtodagar.* *Amos 8: 10. 1 Macc. 1: 41.
7. Och om natten gick han bort, och begrof den döda.
8. Men hans wänner straffade honom alla, och sade: konungen hafwer nu för den sakens skull nyligen welat låta dräpa dig,* och du slapp som nogast undan; och ännu begrafwer du döda? *Tob. 1: 22.
9. Men Tobias fruktade Gud mer än konungen, och bar de slagna hemligen tillsammans, och behöll dem hemligen i sitt hus; och om natten begrof han dem.
10. Men det begaf sig en dag, att han inkom, sedan han hade begrafwit några döda; och war trött, och lade sig utmed wäggen, och somnade;
11. Och en swala träckade utur sitt näste; detsamma föll honom hett i ögonen, deraf han blind wardt.
12. Men sådan bedröfwelse lät Gud komma öfwer honom, på det efterkommandena skulle hafwa ett exempel till tålamod af honom, såsom af den heliga Job;* *Job 1: 11. Jac. 5: 11.
13. Och efter han ifrån ungdomen alltid hade fruktat Gud och hållit Hans bud, knorrade han icke eller förtörnades emot Gud, att Han hade låtit honom warda blind;
14. Utan blef beståndande uti Guds fruktan, och tackade Gud i alla sina lifsdagar.
15. Och likasom konungarna bespottade den heliga Job,* alltså begabbade Tobias hans egna wänner, *Job 4: 6.
16. Och sade: Hwar är nu din förtröstning, derföre du dina allmosor gifwit hafwer, och så många döda begrafwit?
17. Och Tobias straffade dem, och sade: Säger icke så:
18. Ty wi äro de heligas barn, och wänta efter ett lif, som Gud gifwa skall dem, som i tron starke och faste blifwa för Honom.
19. Men Hanna, hans hustru, arbetade sliteligen med sin hand, och födde dem med spinnande.
_827.jpg&oldid=346830){kind=link}