| 44 | Cap. 7, 8. | Tobie Bok. |
sade till Hanna sin hustru: O huru lik är denne unge mannen wår frände.
3. Och som han detta talade, sade han: Hwadan ären I, mina bröder? De sade: Utaf Naphthali slägt äro wi, utaf de fångar i Nineve.
4. Raguel sade till dem? Kännen I Tobias min broder? Och de sade: Ja, wi känna honom wäl.
5. Och som han nu mycket godt talade om Tobias, sade engelen till Raguel: Den Tobias som du frågar efter, han är denna unga mannens fader.
6. Och Raguel böjde sig till honom, gret, och föll honom om halsen, och kysste honom;
7. Och sade: O, min käre son, wälsignad ware du; ty du är en rätt from mans son.* *Tob. 9: 9.
8. Och Hanna hans hustru, och Sara hans dotter, begynte ock till att gråta.
9. Sedan bad Raguel slagta ett får, och göra måltid redo; och de bådo dem, att de skulle sätta sig till bords.
10. Då sade Tobias: Jag will i dag hwarken äta eller dricka, utan du först tillåter mig en bön, och tillsäger mig Sara din dotter till gifwande.
11. Då Raguel det hörde, wardt han förskräckt; ty han tänkte uppå hwad de sju män wederfaret war, hwilka han samma sin dotter tillförene gifwit hade, och fruktade sig, att denne måtte ock så warda gåendes.
12. Och då han intet swara wille, sade engelen till honom: Frukta dig intet att gifwa honom pigan; förty din dotter är honom beskärd till hustru, efter han fruktar Gud; derföre hafwer ingen annan kunnat få henne.
13. Då sade Raguel: Jag twiflar der intet uppå, att Gud mina bittra tårar och bön hört hafwer.
14. Och tror att Han fördenskull hafwer låtit eder till mig komma, på det min dotter måtte denna här få utaf sin slägt efter Mose lag;* och nu haf du der intet twifwel uppå, jag will gifwa dig henne. *4 Mos. 36: 7, 8.
15. Och tog dottrens hand, och slog henne Tobie uti handen, och sade: Abrahams Gud, Isaacs Gud, Jacobs Gud ware med eder och hjelpe eder tillhopa, och gifwe sin wälsignelse rikeligen öfwer eder.
16. Och de togo ett bref, och skrefwo äktenskapsförbund;
17. Och lofwade Gud, och höllo måltid.
18. Och Raguel kallade sin hustru Hanna till sig, och bad henne pynta den andra kammaren till;
19. Och hade sin dotter Sara derin,* och hon gret. *1 Mos. 29: 23.
20. Och han sade till henne: Haf ett godt mod, min dotter, himmelens HErre gifwe dig glädje för den sorg, som du lidit hafwer.
8. Capitel.
Och efter aftonmåltid hade de den unga Tobias in till jungfrun i kammaren.
2. Och Tobias kom ihåg engelens ord, och tog utur sin wäska ett stycke af hjertat och lefren, och lade det på glöden;* *Tob. 6: 8, 19.
3. Och engelen Raphael grep andan,* och bandt honom fjerran i öknen uti Egypten. *Uppb. 20: 2.
I den Heliga Skrift lära wi icke, att någon ond ande bindes i en öken, utan de fallna englarne äro bundna med mörkrets kedjor, men på annat sätt sker det icke, förr än Uppb. 20: 2 går i fullbordan. Intilldess förhåller det sig så som skrifwet står i Matth. 12: 43. Eph. 2: 2.
4. Sedan förmanade Tobias jungfrun, och sade: Sara, statt upp, och låt oss bedja Gud, i dag, i morgon och öfwermorgon,* ty i dessa tre nätterna wilja wi bedja, derefter wilja wi oss hålla tillsamman såsom äkta folk; *Tob. 6: 18.
5. Ty wi äro de heligas barn, och oss bör icke begynna sådana stånd såsom hedningar, de der Gud förakta.
6. Och de stodo upp, och bådo båda fliteligen, att Gud wille bewara dem.
7. Och Tobias bad, och sade: HErre min Gud, du wåra fäders Gud, dig skola lofwa himmelen, jorden, hafwet, alla elfwar och brunnar, och alla kreatur, och hwad deruti är;* *Ps. 148: 4.
8. Du hafwer gjort Adam utaf en jordklimp, och gaf honom Eva till en hjelp* *1 Mos. 2: 7, 18. 1 Cor. 7: 2.
9. Och nu, HErre, du wet, att jag icke för ond lustas skull hafwer denna min syster till hustru tagit, utan på det
_832.jpg&oldid=346845){kind=link}