| 46 | Cap. 10, 11. | Tobie Bok. |
10. Capitel.
Som nu den unge Tobias för sitt bröllops skull länge borta war, begynte den gamle Tobias, hans fader, till att sörja, och sade: Hwarföre mån min son så länge borta wara; eller hwad mån förhålla honom?
2. Till äfwentyrs Gabel är död, och ingen will få honom penningarne igen.
3. Och de wordo ganska sorgse, både Tobias och hans hustru Hanna, och greto båda, att deras son på förelagd tid icke hem kommen war.
4. Och hans moder gret så swårligen, att hon intet wille låta hugswala sig och sade: Ack min son, ack min son! Hwi hafwa wi låtit dig wandra, wår enda glädje, wår enda tröst i wår ålder, wårt hjerta och wår arfwinge?* *Tob. 5: 23.
5. Wi hade rikedomar nog haft, om wi icke hade låtit dig bort fara.* *Tob. 5: 25.
6. Och Tobias sade till henne: Tig, och war till frids, wår son går det, om Gud will, wäl, han hafwer en god, trogen stallbroder med sig.
7. Men hon wille intet låta hugswala sig, och lopp alla dagar ut, och såg på alla wägar, dädan han komma skulle, om hon någonstädes kunde warda honom warse.
8. Men Raguel sade till sin måg Tobias: Blif när oss; jag will sända ett bud till Tobias din fader, och låta honom få weta, att dig går wäl.
9. Och Tobias sade: Jag wet, att min fader och min moder nu räkna alla dagar och stunder, och äro för min skull högligen bekymrade.
10. Och när Raguel med många ord bad Tobias, och han det ingaledes göra wille, befallte han honom Sara, och gaf honom hälften af alla sina egodelar, i tjenare, tjenarinnor, boskap, kameler och oxar och många penningar, och lät honom glad och i god måtto ifrån sig draga,
11. Och sade: HErrans helige engel ware när dig på wägen, och före dig helbregda åter hem igen, att du må finna dina föräldrar helbregda: och gifwe Gud, att mina ögon må se edra barn, förr än jag dör.
12. Och föräldrarna togo dottren och kysste henne, och läto henne ifrån sig;
13. Och förmanade henne, att hon ju skulle hålla sin mans föräldrar i ära, såsom sina egna föräldrar; hafwa sin man kär, regera tjenstefolket fliteligen, hålla sig sjelf tukteligen.
11. Capitel.
Och på wägen, då de kommo till Haran, hwilket halfwäges är åt Nineve, på elfte dagen,
2. Sade engelen: Tobias, min broder, du wet i hurudan måtto du förlät din fader;
3. Om dig så täckes, wilja wi gå fram föråt, och låta din hustru med boskapen sakta efter komma.
4. Och som Tobias det så wäl täcktes, sade Raphael: Tag med dig af fiskens galla: ty du skall behöfwa det. Så tog Tobias af fiskens galla med sig; och de drogo så fram föråt;
5. Men Hanna satt dagligen wid wägen på ett berg, så att hon kunde wida se omkring sig.
6. Och wid hon nu på samma rum efter honom utsåg, fick hon se sin son långt borta, och kände honom straxt; och lopp bort, och bådade det sin man, och sade: Si, din son kommer.
7. Och Raphael sade till Tobias: Straxt att du kommer i huset, så bed och ropa till HErran, och tacka Honom, och gack sedan till din fader, och kyss honom;
Den Grekiska texten afwiker mycket från v. 7, 9, 11, 12, 18–20 i detta capitel.
8. Och straxt smörj honom om ögonen med gallan af fisken, som du när dig hafwer; så skola straxt hans ögon öppnade warda, och din fader åter få se, och ganska glad warda.
9. Då lopp hunden fram föråt, som de med sig tagit hade,* och fläktade med sin rumpa, sprang och skickade sig gladeligen. *Tob. 6: 1.
10. Och hans blinde fader stod med hast upp, och hastade sig så fast, att han stötte sig. Då kallade han en dräng till sig, som honom ledde wid handen till att möta sin son;
_834.jpg&oldid=346850){kind=link}