| Tobie Bok. | Cap. 11, 12. | 47 |
11. Detsamma gjorde ock modren; och de kysste honom, och gräto båda för glädje skull.
12. Och då de bedit hade, och tackat Gud, satte de sig tillsammans neder.
13. Då tog Tobias af fiskens galla, och smorde sin faders ögon;
14. Och hart led det wid en half stund; och hinnan gick honom utaf ögonen, likasom huden af ett ägg;
15. Och Tobias tog det, och drog det utaf hans ögon, och straxt fick han sin syn igen.
16. Och de prisade Gud, han och hans hustru och alla de, som det fingo weta.
17. Och Tobias sade: Jag tackar dig, HErre, du Israels Gud, att du hafwer näpst mig,* och åter hulpit mig igen, så att jag min kära son igen se kan. *Ps. 119: 71.
18. Och efter sju dagar kom Sara, hatts sons hustru, med allt sitt tjenstefolk, boskap och kameler, och förde mycket penningar med sig, och desslikes de penningar, som han af Gabel undfått hade.
19. Och Tobias förtäljde sina föräldrar, huru mycket godt Gud med honom gjort hade genom den stallbrodren, som med honom farit hade.
20. Och Achior och Nabath, Tobie fränder, kommo till honom och önskade honom lycka; gjorde sig glada med honom öfwer allt det goda, som Gud honom gifwit hade;
21. Och i sju dagar åto de tillhopa, och woro glade.
12. Capitel.
Sedan kallade Tobias sin son till sig, och sade: Hwad skola wi dock gifwa den helige mannen, som med dig farit hafwer?
2. Och Tobias swarade sin fader: Käre fader, huru kunna wi wedergälla honom de wälgerningar, som han mig gjort hafwer?
3. Han hafwer fört mig helbregda bort och hem igen; han hemtade de penningar af Gabel sjelf, och halp mig till denna hustrun; dertill fördref han den onda anden, och gjorde hennes föräldrar glada; ja, han halp mig sjelf, då mig den stora fisken uppsluka wille, och halp dig åter till din syn igen; och hafwer gjort oss öfwermåttan mycket godt; huru kunna wi då wedergälla honom sådana wälgerningar?
4. Men jag beder dig, min fader, bjud honom hälften af alla de håfwor, som wi med oss fört hafwa, att han dem anamma wille.
5. Och både fadren och sonen kallade honom afsides; och bådo honom, att han wille anamma hälften af alla de egodelar, som de med sig fört hade.
6. Och han sade hemligen till dem: Lofwer I och tacker Gud af himmelen för hwar man, att han eder sådan nåd bewisat hafwer;
7. Konungars och förstars råd och hemlighet skall man förtiga; men se Guds werk skall man härligen prisa och uppenbara.
8. En sådan bön med fasta och almosa är bättre än mycket guld sammansamka till en skatt.
9. Ty almosor förlösa ifrån döden, utskrapa synderna, och behålla wid lif.* *Ps. 41: 2, [et]c. Dan. 4: 24. Tob. 4: 9–11. Syr. 29: 15.
10. Men de ogudaktige bringa ska sjelfwa om lifwet.* *Os. 13: 9.
11. Så will jag nu uppenbara sanningen och icke fördölja eder den hemliga befallningen;
12. Då du så bitterligen gret och bad,* och stod upp ifrån måltiden, och begrof de döda, bewarade liken hemligen i ditt hus, och begrof dem om natten, då bar jag din bön fram för HErran. *Tob. 3: 1.
Ingen engel frambär menniskors böner inför Gud, utan förbundsens engel, Medlaren Jesus Christus allena. Genom Hans förtjenst och i Hans namn hafwa alla trogna fritt tillträde till Gud, Ps. 65: 3. Ps. 66: 19, 20. Joh. 14: 13, 14. Om kraften af bön med fasta och almosa, v. 8, 9, se cap. 4: 11; jemför Apg. 4: 12. Rom. 3: 20. Gal. 2: 16. Eph. 2: 8. 1 Joh. 1: 7, som tydligen wisa oss, att blott Christi blod och Hans dyra förtjenst förlösa ifrån döden, utskrapa synderna och behålla wid lif.
13. Och efter du war Gudi kär, så måste det så wara; utan anfäktning måste du icke blifwa; på det du skulle bepröfwad warda.* *Syr. 2: 5.
14. Och nu hafwer Gud utsändt mig, att jag skulle bota dig, och
_835.jpg&oldid=346853){kind=link}