| Jesu Syrachs Bok. | Cap. 29. | 77 |
4. Mången menar, att det är funnet, som han på borgen tager; och bedröfwar honom, som honom hulpit hade.
5. Hon kyssar enom handen, då han lånar af honom, och talar så ödmjukeligen för sin nästas penningars skull;
6. Men när han skall gifwa det igen, så förhalar han det, och klagar fast: Det är dyr tid.
7. Och om han än förmår det, gifwer han som nogast hälften igen, och räknar honom det till för en winning;
8. Om han icke förmår det, så gör han honom de penningar qwitt: så hafwer då den samme köpt sig en owän för sina egna penningar;
9. Och denne betalar med bannor och last; och gifwer honom smädligen ord för tacken.
10. Mången lånar ogerna utaf ingen ond mening; utan han fruktar, att han warder sitt qwitt.
11. Dock haf tålamod med din nästa i nöden, och gör den almosan dertill, att du gifwer honom tid.
12. Hjelp den fattiga för budets skull,* och låt honom icke gå slapp ifrån dig i nöden; *3 Mos. 25: 35. 5 Mos. 15: 7, [et]c. Matth. 5: 7.
13. Umbär gerna dina penningar för din broders och nästas skull; och gräf dem icke neder under en sten, der de dock förfaras.
14. Samka dig en skatt* efter den Allrahögstas bud, han warder dig bättre än något guld. *Syr. 17: 18. Matth. 6: 19. Luc. 6: 35.
15. Lägg din almosa i ett besynnerligt rum,* och hon skall uthjelpa dig ifrån all olycka;† *5 Mos. 26: 12. †Ps. 41: 2. Dan. 4: 24. Apg. 10: 4. 1 Cor. 16: 2. 2 Cor. 8, 9 cap.
Det som du ämnar gifwa, lägg särskildt, såsom Paulus lärer, 2 Cor. 8: 14 och cap. 9: 6, och såsom Mose lärde att lägga tionden åsido. Uppriktig wälgörenhet har nådelön med sig, stundom redan i detta lifwet, men kan icke bidraga till någon menniskas salighet. Se Tob. 4: 11.
16. Hon skall strida för dig emot dina owänner,* *Ps. 41: 3.
17. Bättre än någon sköld eller spets.* *Ps. 3: 4.
18. En from man lofwar för sin nästa;
19. Men en skamlös menniska låter blifwa honom.
20. Förgät icke din löftesmans wälgerning;
21. Ty han hafwer utsatt sig sjelf för dig.
22. En ogudaktig förer sin löftesman i skada;
23. Och en otacksam låter sin förlossare sitta i fara.
24. Gå i löfte hafwer många rika menniskor förderfwat, och kastat dem hit och dit, såsom wågen i hafwet;
25. Det hafwer myndiga män bortdrifwit, så att de uti främmande land måste huswille gå.
26. Om en ogudaktig i löfte gått hafwer, och umgår med swek, att han må komma sig der ut, den warder icke straff undkommande.
27. Hjelp din nästa ut, så mycket du kan; och se dig före, att du icke sjelf kommet deröfwer på skada.
28. Det är nog till detta lefwernet, att man hafwer watten och bröd, kläder och hus, der man sin nödtorft med skyla kan.* *Syr. 39: 31.
Blott till nödtorft, men icke till öfwerflöd, skall man låna och hjelpa sin nästa, v. 27.
29. Bättre är en ringa näring under ett brädskjul, det eget är, än ett kosteligt bord ibland främmande.* *Ps. 37: 16. 1 Tim. 6: 6, 8.
30. War till frids, ehwad du hafwer litet eller mycket; ty det är ett skamligt lefwerne gå hus från hus.
31. Der en är främmande, tör han icke låta sin mun upp;
32. Han måste låta dem in till sig, och låta dem dricka med sig, och ingen tack få;
33. Han måste dertill höra bittra ord, nemligen: Gack, du främmande, och duka bord; låt mig äta med dig, hwad du hafwer.
34. Äfwen: Drag här ut; jag hafwer fått en ärlig gäst, jag måste hafwa huset, min broder drager in till mig.
35. Sådant är en förnuftig man swårt, att han för herberges skull sådana ord höra skall, och att man förewiter honom, det han honom lånt hafwer.
Delsamma sker ock dem, som borga och stor handel och byggning företaga och sedan måste öfwergifwa det åt andra.
_865.jpg&oldid=346936){kind=link}