| Baruchs Bok. | Cap. 6. | 107 |
47. Derföre gifwa de åt de efterkommande icke annat än förargelse och orsak till skamligt afguderi;
48. Ty när ett örlig eller eljest något ondt uppå kommer, så rådslå presterna emellan sig, hwar de sig samt med afgudarna bortgömma skola.
49. Derföre kan man wäl märka, att de inga gudar äro, efter de sig sjelfwa hwarken för örlig eller annan olycka beskärma kunna.
50. Ty det är dock icke annat än trägudar, förgyllde och försilfrade gudar; derföre kan man nu här efter wäl weta, att det ett bedrägeri är, alla hedningar och konungar uppenbart, och icke gudar, utan af menniskors händer gjorde, och ingen gudom är i dem.
51. Derföre kan hwar och en märka, att de inga gudar äro;
52. Förty de sätta ingen konung i landet; de gifwa menniskorna intet regn;
53. Och taga sig icke före till att regera eller straffa, icke mera än fåglarna, om i wädret hit och dit flyga.
54. Om de trägudars, förgyllda och försilfrade gudars hus af eld upptändt warder, så löpa presterna derifrån, och förwara sig för skada; men de brinna upp såsom andre bjelkar.
55. De kunna hwarken konungar eller något krigsfolk emotstå; huru skall man då dem för gudar hålla eller kalla?
56. De trägudar, försilfrade och förgyllde gudar kunna icke beskärma sig för tjufwar och röfware; ty de äro dem för starke, så att de beröfwa dem, och afkläda dem;
57. Taga deras guld, silfwer och kläder bort, och komma sin wäg: så kunna de icke hjelpa sig sjelfwa.
58. Derföre är en konung, som sin makt bewisa kan, eller ett nyttigt boting, som i huset behöfwes, eller en dörr, som huset förwarar, eller en trästad uti en konungslig sal, mycket bättre, än en sådan wanmäktig afgud.
59. Solen, månen och stjernorna skina, och äro lydige i det som Gud bjuder dem.
60. Desslikes ljungelden lyser, att man ser honom; wädret blåser i alla land;
61. Och när Gud befaller skyarna löpa öfwer hela werlden, så göra de hwad Han dem bjuder;* *Ps. 148: 8. Syr. 42: 24.
62. Alltså ock elden ofwan efter slår berg och skogar, och gör, hwad honom budet är; men afgudarna kunna hwarken röra sig eller något göra.
63. Derföre skall man icke hålla dem för gudar, eller så kalla dem; ty de kunna hwarken straffa eller hjelpa.
64. Efter I nu weten, att de inga gudar äro, så frukter dem intet;
65. Ty de kunna hwarken konungar förbanna eller wälsigna;
66. De kunna ock icke låta se hedningarna några tecken på himmelen; de kunna icke ljust göra såsom solen, eller ett sken gifwa såsom månen.
67. De oförnuftiga djur äro bättre än de; de kunna dock löpa in uti en kula, och förwara sig.
68. Derföre är det alldeles uppenbart, att de inga gudar äro.
69. Ty såsom ett spok i trädgården intet förwara kan, så äro ock deras trägudar, förgyllda och försilfrade gudar till intet nyttige.
Spok: fågelskrämma.
70. Och lika som en buske i trädgården, der allehanda fåglar på bo; eller likasom en död, den i grafwen ligger, så äro deras trägudar, förgyllde och som försilfrade gudar.
71. Ock kan man deraf märka, att de inga gudar äro: ty det skarlakan, som de på sig hafwa, warder af mal uppätet; och de sjelfwe der till med på ändalykten, så att hwar man bespottar dem.
72. Wäl är den menniska, som rättfärdig är, och inga afgudar hafwer; den warder icke till spott.
_895.jpg&oldid=347022){kind=link}