| 1 Boken Maccabeers. | Cap. 4. | 115 |
bästa hopen, att han måtte komma förr, och förraska fienderna, och slå dem, medan de ännu lågo här och der förströdde.
4. Då nu Gorgias till Juda läger kom, och fann der ingen;
5. Drog han efter dem på bergen, och mente, att de woro för honom flydde.
6. Men Judas skyndade sig, att han om morgonen bittida skulle komma på slättmarken med tretusen män, hwilka dock intet harnesk hade, utan allenast sina kläder och swärd.
7. När de nu sågo, att fienderna wäl rustade woro med harnesk, och hade ett starkt resig tyg, och woro rätt krigsfolk;
8. Sade Judas till sitt folk: Frukter eder intet för denna stora hopen, och förskräckens intet för deras makt;
Judas sade: tacker Herranom, v. 24. Han bad, v. 30. Judas är här ett härligt exempel för alla krigsöfwerstar, i det att han icke med trug, eder eller bannande, rustar sitt folk emot fienden, utan med gudfruktiga förmaningar, med tacksägelse och bön till Gud. Och när Gud gaf honom seger öfwer fienden, lät han sig först och mest wårda om templet, offren och gudstjensten.
9. Kommer ihåg, huru wåra fäder i Röda hafwet frälste wordo, då Pharao med en stor här efter dem drog;* *2 Mos. cap. 14.
10. Låt oss ropa i himmelen, så warder HErren ock oss nådelig, och tänker på det förbund, som Han med wåra fäder gjort hafwer, och skall nederlägga wåra fiender för wåra ögon;
11. Och alla hedningar skola förnimma, att det är Gud, som hjelper och frälsar Israel.
12. Då nu hedningarna sågo, att Judas emot dem kom,
13. Drogo ock de utur lägret till att möta Judas.
14. Men Judas lät blåsa i trumpeterna, och slog till fienderna; och hedningarna wordo slagne på flykten, så att de flydde öfwer slättmarken, och de ytterste föllo för swärd;
15. Ty Judas jagade efter dem allt in till Assaremoth, och in till Edoms mark emot Asdod och Jamnia, och der blefwo döde wid tretusen män.
16. Men då Judas wände om igen, böd han sitt folk,
17. Och sade: I skolen intet taga af rofwet; ty wi måste ännu slå en slagtning.
18. Gorgias och hans hop är för oss på bergen; derföre blifwer i ordan, och wärjer eder; sedan när I hafwen slagit fienderna, så kunnen I säkre och utan fara taga rofwet.
19. Då Judas så talade, gaf sig en hop fram utaf bergen;
20. Och Gorgias såg, att hans folk slaget war, och lägret uppbrändt; ty han såg röken, deraf kunde han förnimma, hwad skedt war;
21. Dertill sågo de Judas och hans krigsfolk på slättmarken redo till slags;
22. Derföre förskräcktes Gorgias ganska swårligen, och flydde in i hedningarnas land.
23. Alltså wände Judas om igen till att röfwa lägret, och fick ett stort rof, mycket guld, silfwer, silke, purpur och stort gods.
24. Sedan drogo de hem, tackade och lofwade Gud med sånger, och sade: Tacker HErranom, ty Han är mild, och Hans mildhet warar ewinnerligen.* *Ps. 118: 1. Ps. 136: 1.
25. På denna dagen fick Israel en härlig seger.
26. Men de hedningar, som undkomne woro, kommo till Lysias, och sade honom, huru dem gånget war.
27. Som Lysias det hörde, wardt han swårligen bedröfwad, att det icke så gånget war, som konungen befallt hade.
28. Derföre församlade åter Lysias i nästa året derefter mycket krigsfolk, sextiotusen män till fot, och femtusen resenärer, till att nederlägga Judarna.
29. Denna hären drog in uti Idumeen, och lägrade sig wid Bethzura; dit kom ock Judas med tiotusen män.
30. Men då han såg, att fienderna så mycket folk hade, bad han och sade: Lof ware dig, du Israels Frälsare, du som genom din tjenares Davids hand slog den stora kämpen;* och en hel hedningarnas här gaf uti Jonathans, Sauls sons, och hans tjenares händer;† *1 Sam. 17: 50; †cap. 14: 13.
31. Jag beder dig, att du ock wille gifwa dessa wåra fiender uti ditt folks Israels händer, att de med deras makt och resenärer till skam warda;
32. Gif dem ett förskräckt och förtwifladt hjerta;
33. Slå dem neder med deras swärd,
_903.jpg&oldid=347045){kind=link}